Kungen måste döda sitt barn för att få leva
Folkoperan ger en filosofisk Mozart
Publicerad 2021-12-16
Hos Apollodorus, verksam ett par sekler f. Kr., är kung Idomeneo på väg hem från Troja men fastnar i en storm. Han gör en deal med guden Poseidon: han överlever mot löftet att döda den första han möter vid hemkomsten. Och den han möter är sin son Idamante. Konflikten är etablerad: på vilka grunder har någon rätt att ta andras liv, även när ett löfte är ett löfte och måste hållas?
Av detta gjorde Mozart sin opera Idomeneo, där en kärlekshistoria och den gode monarkens kännetecken är bärande teman. Roland Schimmelpfennigs moderna version är bistrare. Idomeneo anklagas. Frågan om vem som ska leva, och vad som styr valet – förnuft eller vidskepelse – ger historien en filosofisk dimension. Därmed återför Schimmelpfennig dramat till den grekiska tragedin, som ju var ett slags filosofi innan Platon och Aristoteles filosoferade i akademierna.
På Folkoperan flyter allt som på vatten, rollerna och replikerna vandrar mellan skådespelare och sångare, ofta likt kören i det grekiska dramat, som får agera det filosofiska samvetet. Det är både effektivt och suggestivt, ett slags musikaliskt hörspel mellan Mozarts arior, duetter och terzetter.
Ensemblen, inklusive musikerna, bär medelhavsfärgade trikåer. Scenen visar ett antal likaledes medelhavsblå kuber, på sidorna omgivna av sex kolonnliknande vattenautomater, ur vilka det emellanåt dricks, ibland lite för hastigt, varför man sätter i halsen: ingen vill egentligen berätta den här hemska historien.
Föreställningen består alltså av Schimmelpfennigs pjäs Idomene0s från 2008, interfolierad med Mozarts opera. Talade partier övergår i sång, handlingen sker främst i de talade dialogerna, men ariorna är därför inte dramatiskt stillastående, som i sångspel som Trollflöjten. Snarare är det vad som kallades semiopera, en genre som var vanlig under 1600-talet, med Purcells King Arthur som paradexempel.
Intet nytt under solen alltså. Sara Ribbenstedt har tagit fasta på det musikaliska i regin av röster och kroppar. Ensemblen vrider sig och krälar omkring, som sätter sig orden motvilligt i kroppen. Tack vare att replikerna skanderas av en eller flera talskådespelare, samsas de fint med arior av sopraner som Ingrid Berg och Sibylle Glosted, eller Markus Schwartz basbaryton.
Möjligen räcker inte de filosofiska ambitionerna ända fram, men föreställningen väcker liv i frågor om våld och ansvar, samtidigt som den åkallar en genre som visar sig vara alldeles modern.
