Lekfull teater med levande lera
Virginia Woolfs klassiker Orlando i ny form
Publicerad 2020-11-12
I Ellen Norlunds Limmerskan på Malmö Dockteater för några år sen, var själva rummet centralt. Ett allkonstverk uppbyggt av irrgångar, gömslen och konstnärliga små underverk av bland annat tejp, papp och klister som publiken var fri att kolla runt i. Nu beledsagas vi till våra platser i en ljus underjordisk ateljé, en arbetsplats med genomskinliga plastslangar i taket, kittfärgade tyger, lampor, verktyg, figurer, teknik, byster och mycket små arbetsskivor på hjul.
Vi ser Orlando – A biography, och Virginia Woolfs klassiker om växlande identiteter finns med på den ombytliga scen där Ellen Norlund och Siri Jennefelt är i ständig aktion. Deras arbete med ljud, video, sång, lera och fysiska kompositioner pågår lugnt och ihållande och kräver publikens oavlåtliga uppmärksamhet. Samtidigt framhäver deras idoga verksamhet en pysslande sida, en harmoni som påminner om koncentrerat lekande barn, och verkan blir närmast meditativ. Alla omsorger de ägnar sina installationer sprider en stilla värme kring sig, publiken tillåts vila i betraktandet av det som pågår.
En gestalt i dramatiskt svart sammetscape ligger med huvudet i en lerkupol där ljud kan blåsas fram genom hål och olikformade pipar. Vi lyssnar till vinden, hur den viner, piper, suckar då luften passerar genom skilda kärl och former eller hur den dånar då den går över vatten, genljuder i klippvrår och snäckor, skiftande i styrka och ton. Som i Fingals grotta i Strindbergs Ett drömspel tycks vindarnas och vågornas musik höras i allt för evigt.
Men Norlund och Jennefelt lägger även flitigt ut spår från det mindre eviga, i lager på lager av minnen från skilda och okända biografier. Smäktande isdans i ljud och bild, knastrande röster som talar på sparade kassettband, korniga färgbilder från 1900-talets andra hälft på familj, barn och natur, gamla urklipp och en instruktionsbok i hur man tillverkar lergökar. Och olika slags lergökar finns det gott om överallt i ateljén.
Det är en märklig föreställning, helt i samklang med Malmö Dockteaters självständiga sätt att uppfinna scenkonst, och konsekvent genomförd i närkontakt med material och egensinne. Jag välkomnar det konstnärligt vågade och ett alternativ till tidens påbud, att allt ska vara berättelser.
