Rolig föreställning om den annalkande döden

Amelie Björck om ”Jag är en annan nu” på Stockholms stadsteater

Publicerad 2018-01-30

Ann Petrén och Sofia Ledarp i ”Jag är en annan nu” på Stockholms stadsteater.

Scenen är vacker. Fondens fransridå fångar upp ljus och -rörliga bilder med en nästan överjordisk, rastrerad djupverkan. Färgskalan växlar mellan kobolt, silver och rött och bildvärldarna mellan undervattensströmmar, moln och rymd. Den stora galaktiska rymden men också den lilla lika hemliga rymd som varje människa bär på, där mikrobiologiska rörelser bestämmer om vi ska fortsätta leva som människor eller övergå i annan form. Det vi kallar att ”dö”.

Detta är den stora andningen kring Björn Runges nya drama som handlar om hur svårt och ångestladdat det är att, ens tillsammans med sina närmaste, vara i kontakt med det stora andra. Den annalkande döden ställer oss vid gränsen, men vi har en tendens att lägga livsbagage och små förtretligheter emellan av skräck att rämna.

På scengolvet antyds ett helt världsligt vardagsrum. I en serie scener kommer en dotter hit och hälsar på sin gamla mamma, i vad denna missnöjt kallar ”holken”. Hon vill inte veta av att dottern går på immunterapi och försöker berätta om vännerna (hon arbetar som regissör) som sviker för att hon är cancersjuk och konstig. Mamman har nog med sitt eget åldrande. Ser närmast en konkurrenssituation om vem som lider mest. Hon pratar på.

Detta är dramats konfliktläge, två parallella liv, två oerhört ensamma närstående som utopiskt sett borde kunna hjälpa varandra. Klyftan tar kroppslig gestalt.

Ann Petrén i udda mjukiskläder och en cigg mellan fingrarna i sin rullator/rullstol. Sofia Ledarp någon meter ifrån henne, tålmodig och blek, med bröstet så fullt av omöjliga ord att vi ser dem. Fixerade positioner.

Tänk att det ändå blir en rolig föreställning! Den svada Runge förser Ann Petréns besvärliga människa med är oupphörligt spännande. Det är höften och åldersnojorna och undergången i en monolog energitillsatt av en skenande bildfantasi. När ex-maken glömt höra av sig ser hon honom ligga död i äggröra på köksgolvet; när dottern ska resa till Island dansar hon i mammafantasin på en bubblande vulkan.

Ann Petrén gestaltar fenomenalt rollens vimsiga sätt att kränka och täppa till sin dotter gång på gång. Denna mamma har ord nog att mota sin egen död i grind – hon blir friskare för varje scen – men dottern glider motsatt väg, allt närmare gränsen.

Försoningsslutet är det enda som känns lite väl mönstergillt, som en nödvändig lösning. Det alternativmedicinska hoppets härkomst klarnar i alla fall när man läser Runges ord om sin egen personliga sjukdomsresa i programbladet. Jag väljer att zooma ut i fondens bortom-mänskliga andning och tänka på de mina som flimrar där ute. Verkligen vackert så.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.