Manlighet uppsnärjd i det blå
Uppdaterad 2016-09-28 | Publicerad 2016-09-27
Loretto Villalobos om Dylanssällskapet på Stockholms stadsteater
TEATERRECENSION. Jag drar mig till minnes en artikel om de så kallade Dylanmännen som publicerades i Dagens Nyheter inför Bob Dylans 70-årsdag. Nördiga, obegripliga, levande som i ett parallellt universum vid sidan av liv som lektorer, programledare eller vad det nu var de gjorde när de inte åkte på hundratals konserter eller satt i flera hundra timmar i webbfora och diskuterade huruvida Blonde on Blonde eller Blood on the Tracks är Dylans mest fulländade mästerverk.
Och Dylanmännen är alltid, med försumbara undantag, just män. Dennis Magnusson ger dessa män liv i Dylansällskapet, en komedi med tragiska undertoner där Bob Dylan, både artisten och personen, får stå med som ett slags parafras med vilken dessa män jämkar sina liv. Det första ögonen faller på är en trave banankartonger. Har någons äktenskap kapsejsat? Jorå, den förvuxne tonåringen Bror, spelad av Christer Fant, har nyss flyttat in i Markus (Lennart Jähkel) kontorsplats.
När Dylansällskapet samlas sker det under ritualiserade former. Samma meny, samma första öl, samma låtar och samma positioner. En fjärde stol står tom. Den tillhör en tidigare kamrat, men hade lika gärna kunnat markera en fjärde närvaro, av mannen själv, folkrockens apostel.
För att vara en pjäs om en musiker är musiken iögonfallande frånvarande. Men det hade lika gärna kunnat vara sport eller en ölsort som dessa män samlas runt, för om det är något föreställningen sätter fingret på, så är det mäns tendens att ringa in sin vänskap kring något som står utanför dem själva. Livet, relationerna, jobbet, barnen och allt annat tycks rinna männen mellan fingrarna. Det enda som är konstant är Dylan själv.
Det är iscensatt med stort inkännande för såväl Dylanfansen som för denna ack så bräckliga manlighet. Men när konflikterna ställs på sin spets i andra akten, blir det som att rappheten i replikerna och nerven i skådespeleriet rinner ut i sanden. Det som var tänkt, att var och en av rollfigurerna ska gestalta varsin kris, blir till ett virrvarr av idéer där även de bra hafsas bort. I Dylans låtskatt finns ju annars en uppsjö av frågeställningar som hade kunnat ringa in pjäsens stora ledmotiv. Varför inte ta första textraderna till Blowing in the Wind?
