Ferrantes flickor i flygande fart
Amelie Björck ser Min fantastiska väninna i Årsta
Uppdaterad 2019-03-05 | Publicerad 2019-03-03
När Elena Ferrantes Neapelkvartett spelas på Årsta Folkets hus tänker jag på 50-talet här och där. Hur de svenska folkhemspolitikerna planerade för att förortsfolket skulle få ta del av teater, film och bibliotek, medan allt sådant i de fattiga kvarter där flickorna Lenù och Lila växer upp är en lyx att stilla bedja om.
I deras gudsförgätna avkrok råder hederskulturens och pengarnas lag. Rik blir man genom att liera sig med rätt Camorra-anstrukna familjer – eller skriva en bok, flickornas dröm.
Hur koka ner omkring 1700 sidor älskad romantext till en hanterlig pjäs? Brittiska April de Angelis svar blir en kavalkad av nyckelscener där livets hårda faktum snarare än processer presenteras. Plötsligt finns en ny älskare, ett barn eller två, en mördad vän. För den som inte kan storyn blir det fragmentariskt och många figurer att hålla reda på.
Ruth Vega Fernandez spelar med pondus den kompromisslösa Lila, som vägrar ”kvinnlig” undfallenhet, och Maja Rung den mer välartade Lenù, som bokstavligen bär in Lilas vassa formuleringar i skolans värld, vilken Lila snart utestängs från. Dessa fina skådespelare tycks helt otvunget skapa sig själva som barn och vuxna, med varandra som kontrapunkter i kärlek och rivalitet, medan livet rusar förbi.
Allt går med en väldig fart. Scenbytena är snyggt sömlösa och stilen musikalliknande, fast utan sång. Koreografiska inslag rytmiserar och ger tidsanda, ibland lite fånigt, men effektivt i slow motion-scenerna, som när Lilas far slänger ut flickan genom fönstret och grannarna med sina händer fullföljer och dämpar hennes fall. Det oftast dömande kollektivet avger en tillfällig värme.
Ferrante har hyllats för sin förmåga att binda ihop det politiska och det privata och redan i det första mötet mellan Lila och Lenù finns det stora med i det lilla. Det är en fin urscen, när flickorna kastar ner varandras dockor i källaren och fantiserar om att stadens starke man Don Achille stoppat dem i sin ”svarta börs”, ett begrepp som först senare ska komma att ingå i en klassanalys.
De unga kvinnornas politiska medvetande pressas fram ur hårda livserfarenheter och förhandlingar med den egna åtrån och längtan efter rikedom. Männen blir om möjligt ännu otäckare här än i romanerna, de har nära till pojkgråt, men alltid än närmare till hot och våld.
Jag hade hellre sett ett lugnare tempo, kanske med bas i första romanen enbart. Men utifrån premisserna är det ett vackert ensemblearbete som bjuds och med livligt temperament.
