Gripande släktkrönika om finska krigsbarn
Publicerad 2015-02-27
Fosterlandet värdigt avslut av Anna Takanen i Göteborg
Upplägget för Fosterlandet ovanligt maffigt. Det är en 4,5 timmar lång släktkrönika som spänner över tre generationer, tre akter och dessutom två teatrar: Göteborgs Stadsteater och Svenska Teatern i Helsingfors.
Krigsbarn är pjäsens tema, och de första replikerna är på finska. De uttalas från den döende Elsas sjuksäng. På en gång skröplig och kraftfull i Birgitta Ulfssons gestalt fyller hon, liksom nationen Finland, 90 år. Men hennes två söner är varken särskilt intresserade av att fira henne eller säga hejdå.
Med hjälp av Annika Nieminen Brombergs smarta scenografi - fyra flyttbara trälårar i olika höjd och ytterligare två träskivor som sänks ner från taket - rör vi oss mellan tre tidsplan. Det är 40-tal på den krigshärjade finska landsbygden, ett soligt Göteborg sommaren 1985 och ett betydligt regnigare samtida Göteborg.
Regissör Anna Takanen, vars egen släkthistoria har fått ligga till grund för Lucas Svenssons text, låter handlingen veckla ut sig långsamt och försiktigt. Iwar Wiklander är imponerande som Elsas son, den känslomässigt tillknäppte Juhani som åkte som krigsbarn till Sverige och där i stället blev och förblev göteborgaren John.
De obekvämt hummande mötena mellan honom och hans finska bror Antti, spelad av Thomas Backlund, är sorgligt hjärtknipande. Men här finns flera fina skådespelarinsatser: Alma Pöysti lyckas mycket väl med att ge liv åt den unga, alltmer härjade Elsa, praktikanten Stella Laine är förtjänstfullt energisk och Mitja Sirén är ovanligt bra på att spela full.
Fosterlandet är ett väl genomfört, traditionellt berättande drama med släktkrönikans alla typiska inslag som krig, romantik, uppgörelser och försoning. Någon gång bryts historien av, när en lång rad barn med lappar om halsen väller in på scen, eller när skådespelarna läser ur ett häfte med berättelser från mödrar och fostermödrar till finska krigsbarn.
Säkert vill Takanen och Svensson påminna oss om att detta inte bara är en historia, utan mångas historia. Med Fosterlandet avslutar Anna Takanen sina nio år som konstnärlig ledare vid Göteborgs Stadsteater. Det är ett på alla sätt värdigt avsked.
