Det gamla välkända uppfunnet på nytt
Arne Lygres ”Tid för glädje” är på alla sätt en magnifik pjäs
Publicerad 2022-11-18
Dramatens scengolv är täckt med vackert skiftande artificiella lönnlöv. Mitt i lövhavet står en absurt lång parkbänk och väntar. Hit kommer En mor som längtat och En dotter som äntligen är hemma efter många år utomlands. De kommer för en stund av glädje med varandra och En bror, Aksle, vars ankomst dock dröjer. I stället dyker andra upp: ett skilsmässopar och en familj som ska utse en gravplats åt en far. Vart och ett av sällskapen tycker att platsen är deras. Men så blir de intresserade av varandra. Snart sitter alla åtta på bänken och anförtror sig.
Norrmannen Arne Lygres dramer har lovsjungits runtom Europa de senaste åren. Så välförtjänt. För här motas all eventuell trötthet över folk och/eller teater undan. Det gamla välkända känns uppfunnet på nytt, när poeten Marie Lundquist ger oss Tid för glädje i svensk språkdräkt.
Det är lite eget att varje karaktär ger sig till känna i tredje person. ”En mor säger …”, ”En faderlös son säger …”, kan det låta. En ilsnabb, lite modernistisk, distans skapas innan dialogens vardaglighet välter omkull oss. Det är öppenhjärtigheten i samtalen som förbluffar. Ingen skam finns. ”Du är en fitta som tar din man för givet”, kan Lena Endres Mammaroll helt lugnt förklara för Exfrun. Sedan går samtalet vidare om grader av ”fittighet”. Impulsen att klappa en främlings kind kan också utan vidare bli verklighet.
Jag läser om den bejublade urpremiären på Det Norske Teatret, med rokoko-kostymer och rörliga lysrör. Johannes Holmen Dahl verkar ha tacklat texten med regimedel som oftare tillägnas trötta klassiker. Stéphane Braunschweig går försiktigare fram i sin regi, som han prövat ut på Odéon-teatern i Paris tidigare i höst. Texten och skådespelarna ges fullt fokus och Lygres extraordinära känsla för mångröstad dialog träder fram.
Pjäsens andra del förflyttar fokus från den förlorade sonen Aksles krets vid bänken till hans övergivne pojkväns hem som mötesplats. Skådespelarna får alltså nya och delvis speglande roller att göra. Det liknar en snygg musikalisk komposition, men där andra delen blir en lite blekare variation av den första.
Rakt igenom allt ger Lena Endres två magnifika modersgestaltningar och Maia Hansson Bergqvists två pregnanta systergestaltningar dramat gnistrande liv. Dessa fyra bär kärlekens och övergivenhetens många ansikten och gester. När Endre äter tårta handlar första skeden om vrede, nästa om upprättelse och den sista om kärlek. Det kan man kalla skådespeleri.
Vad allt handlar om är förlust, förlåtelse och tröst – och om att trots allt bli glad av gryningen. Att ”Gripa gud i foten” som det heter i texten är kanske faktiskt ingen omöjlighet.
