Förintelseöverlevarens historia på scenen

Om detta måste vi fortsätta berätta

Cecilia Djurberg

helskärm

En synbart rörd Piotr Zettinger tar emot applåder ihop med skådespelarna på Teater Tribunalens scen efter urpremiären av Inte ett ljud. Den nu 83-årige Förintelseöverlevaren har bott i Sverige sedan 1968 och själv föreläst flitigt om hur han som fyraåring smugglades ut ur Warszawas ghetto och gömdes av motståndsrörelsen Zegota. Nu har Teater Komets dramatiker Ninna Tersman och regissör Lena Mossegård överfört Zettingers historia till enkel men finstämd berättarteater, som samtidigt skildrar ödet för de judar som inte överlevde.

Uppsättningen riktar sig till en publik från högstadiet och tar fasta på laddningen i historiens fruktansvärda fakta, med detaljer som låter nazisternas utstuderade grymhet tala för sig själv. Som hur de byggde upp kulisser vid lägret Treblinka, där 900 000 judar avrättades, för att försöka få ändhållplatsen att likna en vanlig tågstation, eller det cyniska i att kalla vägen till gaskamrarna för ”Himmelsvägen”.

Med enkla kostymbyten skiftar den trehövdade ensemblen snabbt mellan roller, tider och miljöer på den betonggrå scenen. Grushögar och omkullvälta möbler signalerar såväl koncentrationsläger som Warszawa under tysk ockupation.

Skräckstämningen under lille Piotrs flykt genom kloaksystemen under ghettot framkallas med effektiva ljud- och ljuseffekter, som mörker och hyssjande, läskiga ekon och fladdrande ficklampsljus. Fredrik Lundin gestaltar pojken fint, från storögt frågande till kissnödigt livrädd när tyskarna går husesyn hos nunnorna där han gömmer sig på vinden.

Sofia Berg Böhm svänger fint om från trippande nunna till Piotrs oroliga mamma och motståndsrörelsens kämpe Irena Sendler, som gräver ner glasburkar med alla gömda barns riktiga namn. I rollen som Gitta Sereny intervjuar hon även barskt Treblinkas kommendant Franz Stangl. I fläckfri, vit uniform förkroppsligas han av Henrik Dahl som ett otäckt skolboksexempel på det Harald Ofstad benämner som förakt för svaghet. Vid en hög med kläder gestaltar samma skådespelare ”arbetsjuden” Samuel när denne tvingar av sina medfångar kläderna och rakar av deras hår, med det lakoniska konstaterandet ”Det finns inget jag kan göra”.

Uppsättningens budskap är, förstås, att det nu i dag ändå finns något att göra, och det är att fortsätta berätta. Att fortsätta försöka förstå mekanismerna bakom krafterna som orsakade Förintelsen för att alltid vara rustade att göra motstånd. Att aldrig tystna.