Homosexuell katt på svalt plåttak

Underhållande teatermaskineri kunde ha blivit bättre

Amelie Björck

helskärm

Scenen är ett öppet rum med två tydligt planterade centrala element: en äktenskaplig säng och en back med gin och bourbon. I fonden en storbildsskärm som närstuderar rollernas ansikten. Stefan Larsson har tagit med sig scenografen Sven Haraldsson från förra årets succéuppsättning av Linje Lusta till denna sin nya dust med Tennessee Williams. Greppet med två handkameror känns igen, stilen är psykologisk realism.

Allt är frontat, bara en gång följer kameran med Brick, den forne fotbollshjälten, bakom scenen – till duschkabinen. Med ansiktet grått av lidande – Erik Ehns stående uttryck i rollen – smeker han sin egen mycket manliga torso. Det är en nyckelscen som inte bara blir autoerotisk utan också homoerotisk. Om man vill är detta regissörens svar på pjäsens ”gåta” om arten av Bricks förhållande till vännen Skipper, som tog sitt liv. Jo, Brick är visserligen gift men begär den manliga kroppen. Han sörjer Skipper som sin förlorade kärlek, men mot sin egen vilja.

När Williams skrev sin pjäs 1955 satt homofobin i väggarna – inte bara hos den rika sydstatsfamilj som i dramat samlas för att fira dödssjuke Papas födelsedag – utan även i teatersalongerna. Williams, själv homosexuell, fick skriva om texten för Elia Kazans filmatisering så att Brick gick i säng med sin fru på slutet. Homofrågans närvaro fungerade inte desto mindre som dramats motor: en brännande koppling mellan individens (Bricks) trauma och samhällets konservativa Lag.

Vad göra med detta i dag, 2020? Stefan Larsson placerar dramat i nutid. Den inledande scenen mellan Brick och hustrun Maggie är starkast: faktum är ju att alla lögner och konflikter exponeras redan här. Resten av dramat är egentligen bara ringar på vattnet.

Jag uppskattar hur sympatierna riktas mot Livia Millhagens Maggie som blir långt mer än ett girigt våp. Hon älskar sin man desperat och struntar i om han är gay, bara han vill ha henne och göra barn (så de kan bli lyckliga arvingar; hon vet vad fattigdom är). Hon försöker roa Brick med elakt pladder om broderns ”halslösa” äckliga ungar, hon fjantar runt i en pälsmössa för att fånga hans blick och klistrar sig mot honom i sängen. Hennes skiftningar mellan bitchläge och blottad sorg utgör dramats höjdpunkter på storbildsskärmen.

Något homofobt äckel manifesteras varken hos Maggie eller hos Peter Anderssons svärande storsvin till familjepatriark, som mjuknar vackert inför döden. Erik Ehns dysterkvist tycks generera sitt eget destruktiva självhat, vars orubblighet i denna ”förstående” kontext blir svårare att begripa. Men visst: förväntningarna på barnbarn och heteronormalitet kan säkert vara nog för en låsning.

Jag tänker att Larsson hade kunnat fördjupa fler karaktärer och relationer för att kompensera för spänningsbortfallet när ”väggarnas” homofoba tryck minskar. Det finns ju fler öden värda granskande sympati än Maggies, Bricks och Pappas. Att göra den oälskade brodern Gooper till en anal fjant i partymössa är slöseri; hans drama är större än så. Inte heller Marie Göranzons Mamma tillåts rämna så hjärtskärande som hon skulle kunna. Hennes ansikte förblir stelt på den obarmhärtiga storbildsskärmen.

Föreställningen är klart underhållande, maskineriet fungerar och levererar. Men diskussionsscenerna kring arvsfrågan får något ”spelat” över sig med detta delvis typiserade rollgalleri, inklusive Pastor och Doktor som komiska figurer. Teateråskan mot slutet gör inte saken bättre. Synd på ett så storslaget och påkostat samarbete.