Monologfestival på säkerhetsavstånd

Teatern under bron håller scenkonstlivet flytande

Av: Cecilia Djurberg

Publicerad:
Uppdaterad:
Mattias Alkberg läste ur sin nya diktsamling ”Med rätt att dö”.
Foto: Paola Padoan
Mattias Alkberg läste ur sin nya diktsamling ”Med rätt att dö”.

Så här veckan före skolstart brukar Stockholms kulturfestival fira av sommaren på gator och torg och samtidigt kicka igång kulturhösten. I år är det som det är, och debatten om kulturscenernas möjligheter att öppna igen är högljudd. För scenkonsten handlar det faktiskt inte enbart om publikbegränsningar, utan också om säkerheten för skådespelare och dansare som med sina fysiskt närgångna yrken måste kunna arbeta utan att smittas och smitta varandra. 

Men vid Liljeholmshamnen ligger Teatern under brons nybyggda pontonscen och håller drömmen om scenkonstlivet flytande. Monologfestivalen ”Definitivt 50 pers”, som pågår till lördag, skulle ha ingått i kulturfestivalen men kan ändå riskfritt genomföras tack vare att de, som namnet signalerar, håller sig inom restriktionerna och bara har en person i taget på scenen. 

När jag trampar ner mot vattnet på premiärkvällen är det fem månader sedan jag var på teater, och det känns lite högtidligt att vara tillbaka i sadeln.

Den första akten är dock ingen teatermonolog. Men väl artisten och poeten Mattias Alkberg som läser ur sin kommande diktsamling ”Med rätt att dö”. Han är ”svinnervös” säger han, och det märks, men blir småningom varmare i sina svarta kläder. 

Öppningsdikten ”Tänk på döden” är en välfunnen programförklaring för kvällen. Kisande mot kvällssolen målar Alkberg upp ett par sceniska situationer, som ett möte med en missbrukare på Stora Coop Örnäset i Luleå, men de flesta av dikterna är finurligt kommenterande och krassa betraktelser. Om livet och döden, om skitlivet, kapitalismen, hjärnans kaos, hat, kärlek, tomhetens mätbarhet och pengarna som fattas. Här finns ett så kallat budskap i tiden, för alla tider.

Festivalens andra föreställning blir mer specifikt aktuell. I den nya, välskrivna coronamonologen ”Hiatus” av Astrid Menasanch Tobieson och Pilar Bergés förvandlas den guppande scenen med enkla ljudeffekter som chipsknaster och grannars störande musik, under 45 minuter till en liten lägenhet i Madrid. Med energisk kroppskontroll och smittande humor gestaltar Anna-Karin Håkansson i bara underkläderna vad vi alla mer eller mindre har tvingats uppleva de senaste månaderna i form av isolering, dödsbud, virusskräck och vardagsutmaningar.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN