Kusligt och bäst just nu

Liv Landell Major ser en lyckad fars i Göteborg

Publicerad 2019-04-30

Jesper Söderblom, Hannah Alem Davidson, och Victoria Olmarker i ”Ship of fools” på Göteborgs stadsteater.

Det är inte ofta skådespelare på svenska teaterscener lyckas förmedla närvaro, omedelbart. Desto mäktigare känns det att bevittna ­premiären av Ship of fools på stadsteatern i Göteborg.

De tre dominerande karaktärerna behöver bara säga hej för att belönas med lågmälda, varma skratt. Sedan följer en dryg timmes välsvarvad, svart fars signerad den egensinniga konstnärsduon Carina Reich och Bogdan Szyber.

Victoria Olmarker spelar tillsammans med Hannah Alem Davidson och Jesper Söderblom tre ”trampare” på en saktmodig, mycket underhållande färd mot världens undergång. Till att börja med jobbar skådespelarna som klassiska ­inspicienter och trollar fram en oändlig räcka ljudeffekter med hjälp av allsköns kuriosa och konstruktioner.

Marie Delleskogs klassiska berättarröst omsluter salongen på radioteatermanér, och tramparna rör sig närmast koreografiskt i sin belamrade ­studio. Det jobbas med mungigor och basebollträn, ­vattenbaljor och vindmaskiner. Små och stora ljudmattor skapas med ett ihärdigt, underfundigt uttryck. Texter som ”Båtfärden” och ”Ekorren” levandegörs auditivt, samtidigt som en obetalbar pantomim materialiseras.


Det långa introt är alltså ordlöst, men bryts av karaktären Kjells ovälkomna knack på studiodörren. Johan Karlbergs avfälling som tvingats bli cykelbud i gig-ekonomin är strålande. Hans jordnära, lite fåfänga figur skruvar ­humorn ett varv, och lyckas sedan fylla atmosfären med smygande kval över samtiden. Övergången görs med närmast omärklig finess och svärtan i farsen blir allt mer genomträngande. Ingen kommer undan klimat­krisen, konsumtions­samhället och ­kriget.


Den materia som Reich och Szyber dukar upp är full av intryck, men inget görs på måfå. Skådespelarna är genomtrygga och tillåts maxa sina prestationer. Jesper ­Söderblom är perfekt som passivaggressiv kulturman med chefsanspråk – för allas bästa. Hans dragkamp med Victoria Olmarkers mer ­sofistikerade besserwisser är suverän. Mitt emellan hamnar Hannah Alem Davidsson, vars känsliga minspel är obetalbart.

Då och då bryts mönstret på scen av praktiska diskussioner med ljudtekniker Tommy Carlsson, vilket stärker det avväpnande, mänskliga med hela uppsättningen. I den säregna avskedsscenen samlas alla kring en apokalyptisk fikakorg, och hummar en udda vaggsång. Det är kusligt, relevant och lätt den bästa uppsättningen i Göteborg, just nu.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.