Vår nya världsstjärna

LENNART BROMANDER blir lycklig i Göteborg

helskärm

I Göteborgsoperans uppsättning av Wagners Valkyrian är orkesterdiket upphöjt och den stora orkestern sitter både där och uppe på scenen, omslutande en naken plattform där operans handling äger rum. Enda rekvisitan är svärdet Notung, som Siegmund framgångsrikt drar fram ur en liten stubbe. Sångarna är klädda i dräkter som tycks spegla Wagners egen tid och halvseklet därefter.

Mer behövs heller inte. Sådan scenisk asketism i Valkyrian är välbeprövad sedan Wieland Wagners dagar på femtio- och sextiotalen, och på så vis accentueras att Valkyrian främst är ett psykologiskt kammarspel om kärlek och makt. Men det skapar stora krav på sångarna, som haft tur att ha en så till den grad erfaren personinstruktör som Folke Abenius. Att det för de flesta handlar om rolldebuter märker man knappast.

Det stora utropstecknet är den unga svenska sopranen Annalena Persson. I oktober vann hon första pris vid den internationella tävlingen för unga Wagner-sångare i Bayreuth, och som Sieglinde gör hon nu svensk scendebut. Hennes röst har en fullkomligt oansträngd lätthet och intensiv strålglans även i de svåraste expansiva momenten. Det är operasång att bli lycklig av, och här har vi rimligen vår nästa världsstjärna i branschen.

Men det finns mer att glädjas åt. Anders Lorentzsons Wotan är en gud med auktoritet, och han ger form och spänning också åt den oändligt långa rekapitulationen av förhistorien i andra akten.

Irma Mellergaards röst har med åren blivit alltmer ungdomlig, och hennes Brünnhilde känns helt illusorisk; inledningsvis kavat stridsberedd för att mot slutet djupna i den nyfunna insikten att kärleken är en större kraft än den yttre makten och det fysiska våldet.

Jan Kyhle lyckas som Siegmund både mobilisera kraft åt Wölse-ropen och ändå sjunga Winterstürme mycket effektfullt som enkel, innerlig visa. Skarp profil har också Mats Almgrens Hunding och Katja Lyttings Fricka.

Patrik Ringborg har omsorgsfullt filat på detaljerna i detta oändligt rika partitur. I första akten leder det till glapp i det dramatiska flödet ibland, men som helhet gör Göteborgsoperans orkester en lika storstilad prestation som alltid numera.

Opera

Lennart Bromander