En obotlig ensamhet

helskärm

På Dramaten sitter den elitistiske Doktor Glas, i Krister  Henrikssons gestaltning, och intrigerar för annans räkning. Några hundra meter därifrån, på Stadsteatern, ger Johan Rabaeus kropp åt hans offer – den fete och motbjudande Pastor Gregorius. Och det är något symptomatiskt med de två monologerna, baserade på Hjalmar ­Söderbergs original­historia och Bengt Ohlssons moderna upprättelse av den svenska litteraturens ­fulaste gubbe.

Bland guldet på nationalscenen smids det ränker med utstuderad finess. Här är det rakt och nutida. En scen avskalad ­alla kulisser, där övervakningskameror bevakar varje steg den tröja och byxa-vardagliga Gregorius­ tar. Prästrollen markerad ­bara med ett enkelt kors runt ­halsen. Övervakningskamerornas grumliga filmsekvenser projicerade på skärmar runt hela scenöppningen.

Det är den moderna människan som här nagelfars, hon som känner kravet att ständigt bekänna inför öppen ridå; alltid iakttagen och alltid medveten om det.

Det är också på det moderna i denna Gregorius dilemma som regissör Emma Bucht och Erik Uddenberg, som dramatiserat, har lagt fokus. Hans kärlekslängtan och hans gryende insikt om sin egen oförmåga att våga kärleken. Så där som Radiopsykologen kunde ha sagt det. Så där som vi tänker om oss själva nu för tiden.

Johan Rabaeus gör också Gregorius utan stora åthävor. En man som berättar sin historia och genomlever den medan han gör det, men också ser på den med en axelryckning: ja, så här futtig var den, men den måste ändå ut. Den tomma scenen och de filmade projiceringarna förstärker ödsligheten, men plötsliga ekoeffekter som plockar upp vissa repliker och att Rabaeus tvingas till ett rätt så omständligt uppsökande av de kameror som tar närbilder på den lidande pastorns ansikte, lägger krångel i vägen.

Och jag har känslan av att man bör kunna både sin Doktor Glas och Ohlssons version för att ta till sig vad som i mycket är en scenisk kommentar till en välkänd berättelse. Men den ihopsjunkna vardaglighet som präglar Rabaeus Gregorius berör något. Fångar tragiken i alla liv som levs i ett återhållet andetag, som ända till slutet väjer för det enda som var viktigt.

Jenny Aschenbrenner