Något måste offras när hela familjen ska roas

”Alice i Underlandet” och ”Oceanen vid vägens slut” blir extra allt-teater om äventyr på gränsen mellan olika världar

Barbro Westling

helskärm

Alice i Underlandet på Malmö stadsteater

Oceanen vid vägens slut på Helsingborgs stadsteater

Berättelser för barn kommer gärna i form av äventyr som rör sig mellan två världar, mellan fantasi och vardag, mellan gott och ont. Hur passar det in med både barn och vuxna? 

På institutionsteatrar gäller det, inte minst i juletider, att bjuda på stora och påkostade familjeföreställningar. Alla ska gå på teatern tillsammans, hela familjen ska få med sig något hem. Men går det verkligen att få till? Måste inte någon offra sig?

 
Helsingborgs stadsteater slår på trumman för att de är första teatern utanför Storbritannien som sätter upp dramatiseringen av den berömde fantasyförfattaren Neil Gaimans roman. ”Oceanen vid vägens slut” är i Maria Löfgrens regi också en visuellt förtrollande och mycket suggestiv familjeföreställning om både ljusa och destruktiva krafter.

Hemma går det sådär, i sorgen och saknaden efter sagoläsande mamma som är borta. Pojken (Lydia Ahlsén) har inga vänner men så träffar han på Lettie (Silan Maria Budak Rasch) och hennes fantasivärld som med ens ger tillvaron färg. Ankdammen är kanske en ocean, hyresgästen hemma är kanske ett monster, Letties mor och mormor på gården är kanske tusenåriga trollgummor. De trasgranna kostymerna tyder på det med sina lager på lager och så att de lagar och lappar för att simsalabim! - ”göra allting enklare”.    

Som i fantasyn gäller det bara att hålla fast vid gränsen, det onda får inte komma över eller ta sig in. Bara Pojken håller Letties hand kan inget ont hända honom. När olyckan ändå är framme, räcker det med ett maskhål för att det onda ska slingra sig in och ta annan form.  

 
Stora scenen förvandlas till övernaturlighet, hänryckande magi och sagovärld med välriktade ljus- och ljudeffekter. Hungerfåglar attackerar flaxande, ankdammen blir djupnande hav som med sitt stora blå omsluter hela publiken, den lysande ringen suger in Letties ljusa ande. Vi är alla med i fantasin och först när slutet kommer inser vi hur avancerad hela berättelsen egentligen var. Barn förstår mer än vad vuxna tror, heter det, men här tror jag bestämt det lämnas till de vuxna i publiken att förstå berättelsens många bottnar.   

Det kan bli mycket att grubbla över, men är det ens värt det? Är inte själva fantasin huvudsaken och att den drar alla med? 

helskärm

I ”Alice i Underlandet” kämpar inte det goda mot det onda. Lewis Carrolls klassiska berättelse drivs av sina fantasifigurer och har på Hipp i Malmö blivit uppdaterad till musikteater i dramatisering och regi av Anastasia Holst Nørlund och med nyskriven musik av Markus Artved. 

Även här fungerar fantasin som tillflykt, bort från hemma där nyfödde lillebror skriker som en stucken gris och de vuxna bara är irriterande jobbiga. När Kaninen dyker upp, norpar Alice mobil och försvinner mellan de blommiga soffkuddarna är det givet att Alice (Ida Knapp Drougge) följer efter. Familjen är en mardröm och kaninhålet lockar 11-åriga Alice, och såklart, att få fatt på mobilen. 

Men i Underlandet är allting så främmande och Alice vet inte vart hon ska ta vägen. Gigantiska spelkort markerar ett slags mitt och här stannar Alice medan de sällsamma figurerna avlöser varandra. ”Vem är du?” frågar de och det är som om Alice svar ”Ett barn” inte riktigt accepteras. 

Och vardagen går igen i Underlandet. Kaninens virkade dräkt liknar dräkten som farmor virkar på till Alice och kålmasken hittade ju pappa nyss, när han skulle börja med middagen. 

 
Föreställningen drivs av Alice möten med de olika figurerna och alla, inte bara den något dystre och lustige Klumpe Dumpe (Victor Ståhl Segerhagen) har något att säga om livet och ensamheten.  

Sceniskt uppdaterade är figurerna i olika hög grad. Den vita Drottningen (Susanne Karlsson) kommer i form av Barbiedocka och får emancipatorisk hjälp att lämna sin förpackning, Hattmakaren i rött läder (Malin Karlsson) sveper ljudlöst in på egen fyrhjuling och det gigantiska kattansiktet utan kropp självlyser hypnotiskt mot fondens svärta. 

 
Det är mycket att hänga med i, också lite onödigt skränigt. Men precis som i ”Oceanen vid vägens slut” skildrar ”Alice i Underlandet” en passage, från barn till ungdom. Jag vet inte hur mycket publikens 7-åringar är med på det spåret. Men klappar taktfast i händerna gör de, denna skolpublik, så snart det är musik och sjungs från scenen. Gissar att de vuxna kan vara mer återhållsamma på den punkten, när det vankas familjeföreställningar på kvällstid. Men någon måste offra sig, kanske även något, när det bjuds extra allt-teater för hela familjen. 

Drink along Norén på Folkteatern i Göteborg

Rave, frihetslängtan och 90-talsnostalgi