När teatern blev en nostalgisk jukebox
Endast för fans av Veronica Maggio och Oskar Linnros
Publicerad 2022-10-17
I jukeboxmusikalers natur ligger den underförstådda överenskommelsen att formatet mest är en förevändning att få lira redan populära låtar. Locka publik till teatern med nostalgi och gamla örhängen. Som en påkostad klassens timme-show. Så egentligen har man väl ingen rätt att häpna över hur tunn story Alexander Mørk-Eidem tillsammans med Lisa Östberg har tillåtits att knyppla runt valda popspår från två så kallade breakupalbum: Veronica Maggios ”Satan i gatan” och Oskar Linnros ”Vilja bli”.
Musikalen Alltid vara vi handlar om ett fiktivt bands sista skälvande återförening under inspelningen av deras slutgiltiga farvälskiva. Scenograf Erlend Birkeland har riggat upp en komplett inspelningsstudio med vederbörlig rekvisita på stora scenen. Här ryms tiotalet tajta studiomusiker med instrument, mikrofoner och kablage mellan ljudsluss, trumbås och kontrollrum. På naturfärgade väggpaneler hänger guldplattor och annan memorabilia.
Ovanför allt projiceras, helt enligt rådande teatertrend, rörliga bilder från en närgången kameraman på scenen. Detta inom teatern överanvända videogrepp motiveras emellertid denna gång med att en dokumentärfilm om bandet spelas in samtidigt som plattan. Så det är väl okej för alla som suktat efter att få bevittna en fiktiv dokumentärfilminspelning om ett fiktivt band… Om det bara hade utmynnat i något mer intressant än formleken fiktion vs verklighet och den musiknostalgiska poppåminnelsen om att uppbrott kan vara svåra.
I vanlig ordning låter Mørk-Eidem rollfigurerna heta som skådespelarna. För bandets frontfigurer Louise (Peterhoff) och Oscar (Töringe) rivs en tio år gammal relationssårskorpa upp när de börjar avkoda och leta spår av kärlek i varandras låttexter. Här uppmuntras såklart publiken att dra kittlande paralleller mellan den påhittade storyn och de verkliga musikupphovspersonernas forna kärleksrelation. Men den laddningen hänger helt på graden av engagemang man har för dessa artister. Maggio- och Linnros-fansen har så att säga säkert roligare än oss andra som mest stör oss på manusets emojitunna karaktärsteckningar och den osexiga replikstelheten mellan sångnumren.
Ensemblen saknar dessutom starka musikalpipor, men Louise Peterhoff har såväl röstmässig finkänslighet som förmåga att framkalla star quality hos sin fiktiva popdiva. Så när mikrofonljudet äntligen ligger rätt, och stämningen trappats upp mot klimax i ”Jag kommer”, blir det ändå hyfsat glöd i jukeboxen.
