En varböld som tvingar det sjuka till ytan

Ibsens familjehemligheter och lögner hugger rakt in i hjärtat

Lars Väringer, Benjamin Moliner, Mia Höglund-Melin, Johan Friberg, Victoria Dyrstad och Robin Stegmar i Ibsens ”Vildanden” på Göteborgs stadsteater.
Lars Väringer, Benjamin Moliner, Mia Höglund-Melin, Johan Friberg, Victoria Dyrstad och Robin Stegmar i Ibsens ”Vildanden” på Göteborgs stadsteater.

I rapporteringen om världsläget återkommer just nu tankar om den perfekta stormen, och hur vi alla snart har dess iskalla vindar inpå knutarna. Mot den bakgrunden känns Ibsens mästerliga familjedrama Vildanden Göteborgs stadsteater särskilt tungt att se, med sitt smygande obehag och sin obevekliga, förödande slutpunkt. Den prövade men tajta lilla familjen Ekdal klamrar sig fast vid små element av trygghet och hopp, medan hemligheter och katastrofer ur det förgångna pockar på.

Regissör Emil Graffman placerar dramat i 30-talsmiljö genom en skickligt utarbetad scenografi. Inte en pinal har placerats på scen utan mening och de karga rummen förstärker berättelsen om den sociala utförsbacke familjen hamnat i.


Tillsammans med Lucas Svensson lyfter Graffman barnperspektivet i Vildanden, inte minst genom att ge Victoria Dyrstad rollen som dottern Hedvig. Dyrstad är mycket trovärdig när hon balanserar sitt skådespeleri mellan det överbeskyddade barnet och den mångfacetterat ansvarstagande tonåringen. Hennes insats ger dramat en skörhet och en insikt som Ibsen hade: hur man än vrider och vänder på krisande familjerelationer är det alltid barnen som betalar det högsta priset.


Lars Väringer, denne nestor, bidrar också stort till den starka helheten i rollen som Farfar. Han fokuserar på vildanden och välkomnar sin demens, likt ett värn mot ångesten kring en förlorad förmögenhet. Och Väringer har perfekt tajming i allt han gör; från det omständliga klättrandet i vindstrappan till den humoristiska undertonen i många av replikerna.

Benjamin Moliner gör den märklige trickstern Gregers Werle, vars närvaro blir katalysatorn för katastrofen. Också han är utmärkt i sin roll som vidunderlig, nihilistisk och närmast snusförnuftig inkräktare. Han påminner om ett väsen, en varböld som tvingar det sjuka till ytan.


Ibsen var klarsynt som få. Han såg och skildrade kvinnors samhälleliga och privata underordning, kombinerat med det yttersta ansvaret för hem och barn när krisen kommer. Mia Höglund-Melin gör Gina Ekdal till en ofattbart uthållig och fortfarande rosenkindad människa. Hon uthärdar vardagsnarcissism från alla män i sin omgivning, inte minst från den drömmande maken Hjalmar, spelad av Robin Stegmar. Ibsens teckning av den förorättade mjukispatriarken som prioriterar sig själv är klockren, och förvaltas väl av Stegmar.


De haltande premisserna för det ekdalska äktenskapet kallas än i dag för kärlek. Att vara ofrivillig projektledare och minister med ansvar för mäns känslor är många kvinnors lott, också 2022. Det här är en klassiker som går rakt in i hjärtat om man har minsta erfarenhet av hemligheter och lögner i familjen.

Publisert:

LÄS VIDARE

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.