Starka, svaga och bittra män
Publicerad 2016-10-27
Amelie Björck ser ett tillspetsat relationsdrama
Fordringsägare. Man tänker: en sniken halvfigur som kräver återbetalning. Titeln på Strindbergs enaktare, skriven strax efter Fröken Julie 1888, är intressant eftersom den säger något om dramatikerns komplexa förhållande till sina roller.
Visst är det ett könskrig som pågår i detta drama. Visst osar replikerna av en misogyni som känns igen från Strindbergs personliga tänkande vid tiden. Dramat intresserar sig definitivt mest för männens väl och ve i triangeldramat, men inte är de några härliga typer. Nej – det finns en badbrygga indränkt i relationell frustration, men ingen att egentligen gilla.
Adolf som är gift med Tekla är en konstnärssjäl och i Johan Fagerudds gestalt, en vacker och viril man därtill. Likväl är han, sedd genom Strindbergs nietzscheanska och socialdarwinistiska raster, "den svagare" av männen. Han är ju så känslosam och "under toffeln" (lockarna och den mjuka finlandsvenskan passar klichébilden).
Gustav som kommer på besök utan att yppa att han är Teklas exmake är "den starkare". I Johan Hedenbergs tolkning blir han en chefig psykopat i sidenbadrock som snabbt växlar från det koleriskt spritflabbiga till det sektledarcharmigt härskartekniska. Alltför lätt duperar han Adolf att känna sig förtrampad och misstänka sin hustru för otrohet, allt grundat i Gustavs svavelosande hämndbegär.
Männen blir, i denna homosociala uppgörelse med kvinnan som bytesvara, rejält bittra typer. De säger sig båda ha skapat Tekla: gjort henne intellektuell, gjort henne till kvinna och så vidare. Men dessa fordringsägare kommer aldrig att få återbäring av en varelse som alltid är lite friare, lite mer raljant.
Görel Cronas regi fördelar, utan att på något sätt vara radikalfeministisk, tyngdpunkter och sympatier så att mansrollerna dekonstruerar sig själva på ett bra sätt. Gustav liknar till sist en förfördelad begravningsentreprenör snarare än en sexig övermänniska. Adolf får lida men slipper den 1800-talsmässiga epilepsidöden för att han är "svagare". Cronas egen Tekla förblir en överlevare i Monroefrisyr, som vet sitt värde ovanligt väl.
För var och en som intresserar sig för relationer – för bekräftelsebehovens och stolthetens konster – finns mycket att ta in, i tillspetsad form. Till slutreplikernas "Stackars Tekla" läggs i denna tappning "Stackars Adolf", och det är väl vad det innerst handlar om. Hur olidligt lätt det är att, mot sin vilja, förstöra ömhet och tillit av den banala skräcken att verka svag.
