Publicerad:

Som det ser ut nu i nationen Sverige

Samtiden i fem timmars blixtbelysning

Av: Liv Landell Major

Publicerad:
Delar av den stora ensemblen i ”Nationen” på Backa teater.
Foto: OLA KJELBYE
Delar av den stora ensemblen i ”Nationen” på Backa teater.

Backa teater är bäst i landet på politisk temperaturmätning och har satt upp många ambitiösa föreställningar, med känsla för sin unga publik. Att Nationen blir den mäktigaste satsningen hittills drar upp förväntningarna. Och det fungerar, även om man tappar fokus i slutspurten. Den mastodontiska berättelsen av Eric de Voredts i regi av Beata Gårdeler närmar sig fem timmar och blixtbelyser samtiden.

Dramat kretsar kring den försvunne elvaåringen Ismael. Pojkens gåtfulla öde öppnar för en rejäl intrig med TV-seriekänsla. Publiken får dyka rakt ner i en värld av skarpa konflikter med kusligt aktuell kaliber. Porträtten är inte särskilt nyanserade men bidrar till ett träffsäkert koncentrat av nuet. Vi har unga röster från orten i kontrast till en skrupelfri byggherre i vit dräkt.


Hennes skötebarn är ett digitaliserat Gated Community som ska bli verklighet till varje pris. Samtidigt är hon ärkefiende till en högprofilerad men ryggradslös vänsterpolitiker, vars tillvaro förstörs av rykten om pedofili. Vidare får vi följa den försvunne pojkens splittrade familj, fosterpappan är en ängslig medelklassman och fostermamman en sökare som konverterar till islam i direktsändning.

Ismaels biologiska mamma kämpar för muslimska kvinnors frigörelse genom att öppna en vinbar, vilket provocerar en radikaliserad mobb – ledd av pojkens vältalige halvbror. Mitt i allt finns en genial trixterfigur; influencern The Bear som hetsar sina troll till följare mot den som för tillfället är det lättaste bytet. Rollen görs av Kristina Issa, vars påträngande intimitet är suverän och skakar om publiken.

Det kan låta som en rörig tillställning, men tempot är väl avvägt och skådespelarna har en tydlighet och bygger en spänning som man sällan känner på teatern. De två första akterna är riktigt rafflande, och lyfter även tack vare hypersmart scenografi av Anna Heymowska. Den är byggd i symbios med filmteknik av Tomas Heyman och möjliggör iscensättning av parallella skeenden. Inget nytt för Backa Teater, men här finns finess och funktion. Personligen uppskattar jag även att man använder ett koreografiskt element med ultrarapid-sekvenser för att skildra nuet ur olika perspektiv.

Sista akten innehåller en urladdning, varpå dramat blir mättat och på samma gång tappar kraft. Man hade med fördel kunnat klippa hela dramat innan publiken ombeds förflytta sig för ett slags epilog. I stället packas slutminuterna av övertydlig dialog. Som helhet är ändå Nationen en stark uppsättning som känns värdig både ensemblen och dess kommande tonåriga publik.

Publicerad:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad: