Jenny Wilsons möte med Jelinek är en hit
Ett halvsekel kapitalism och kvinnoförtryck till nyskriven musik
Uppdaterad 2025-03-10 | Publicerad 2025-03-09
”Älskarinnorna” på Norrlandsoperan
Det har gått 50 år sedan Elfriede Jelineks genombrottsroman ”Älskarinnorna” kom ut. Trots att Jelinek hunnit skriva mycket sedan dess, inte minst en hel radda pjäser direkt för scenen, har denna bok blivit en flitigt spelad favorit på teatrar runt om i Europa. Nu begår också indiepopartisten Jenny Wilson operadebut med en tonsäker tolkning av boken – med symbolmättad premiär på internationella kvinnodagen. På Norrlandsoperan – också nyss 50 fyllda – låter hon dåtidens kapitalism och kvinnoförtryck möta nutidens via musiken.
När Anja Suša iscensatte denna syrligt feministiska roman (”Die Liebhaberinnen” i original) på Uppsala stadsteater för några år sedan framhävdes Jelineks österrikiska alplandskap i estetiken. I Umeå serveras vi istället det allmängiltiga och närliggande i historien från ”detta vackra land med sina dalar och kullar där fridfulla människor lever.” Men den polska designern Basia Bińkowska har i såväl scenografi som kostym målat med typiska 70-talsmönster och -färger.
Mezzon Linnea Andreassen gör entré i syfabriken, där kvinnor som ännu inte uppnått livsmålet att bli hemmafruar hamnar, i en jumpsuit pedagogiskt mönstrad med bokstaven b – för rollnamnet Brigitte. Sopranen Alexandra Büchel, som sjunger den lite lösaktigare Paula, bär en motsvarande dress med p-mönster i samma naivistiskt, linjära retrotypsnitt, men i en lite annan nyans av rosa och grönt. Medan Natalie Hernborgs Susie däremot, som väcker Brigittes svartsjuka och Heinz kåthet med sin ungdomliga fräschhet, bär en rosa klänning i babydollsnitt och knästrumpor med hjärtan.
Stiliserade rosa bh:ar och pussmunnar går igen på ridå och detaljer. Och när det är dags för Birgitte och Heinz (Hrólfur Sæmundsson) att besöka hans föräldrahem rullas en grön matta ut på bästa barnteatermanér som fruktträdgård dressad med studsande skumgummiäpplen. Det fortsatt populära greppet med projicerade videokameranärbilder hjälper till att förstärka det lekfulla berättandet, och även Elfriede Jelinek själv dyker upp på ett inspelat hörn under föreställningens gång för att ”förklara” sin historia.
Inledningsvis tycker jag att Wilsons musik känns alltför dramatisk till Jelineks ganska torra, ironiska och brutalt krassa återberättande av Brigittes och Paulas livsambitioner, som främst går ut på att skaffa sig man och barn. För själv har jag (som är född samma år som romanen kom) faktiskt mest skrattat åt hur pricksäker Jelineks satir är över det där gammaldags och sorgligt fjompiga kvinnoidealet som jag och mina generationssystrar sett tillräckligt många skräckexempel på för att aldrig i livet lockas av. Men givet den backlash som nu skruvat tillbaks klockorna så pass att unga kvinnor även i Sverige återigen låter sig lockas av en materiell standard som tillhandahålls av någon man, och på fullt allvar väljer att bli hemmafruar på bekostnad av deras egen självständighet, personliga utveckling och sinnesfrid. Och givet det faktum att något så sjävklart som aborträtten stryps i länder som utger sig för att vara demokratier, så framträder Wilsons opera allt eftersom som en fullkomligt genial cirkelkomponerad illustration över hur den patriarkala historien nu biter samtiden hårt i svansen.
Wilson parar elegant 70-talistiska flöjttoner och plingplongiga slagverk med sitt karakteristiska, nutida popsound. Det dramatiskt hotfulla framstår ju också som mer logiskt i storyn ju längre in vi kommer i Paulas och Eirichs sorgliga relation. Ju mer vi påminns från scenen om hur tidlöst mäns våld mot kvinnor är, och vilken jävla fälla det är att vara kvinna utan egna pengar i en destruktiv parrelation:
”Vi skildrar inte kärleken mellan Erich och Paula, för den har aldrig existerat” sjunger kören. Sen våldtar Erich Paula.
Men det blir också roligt, på det där jobbiga, absurda Jelinekska viset. Som i scenen när Brigitte sådär typiskt kvinnligt självuppoffrande går ner på knä för att skura toaletten hemma hos Heinz föräldrar med sitt ”Låt mig, jag gör det gärna!” Librettot tar fasta på flera klatschiga oneliners från Jelineks säregna romanprosa, som kören effektfullt hamrar på med likt satiriska mantran: ”Pengar är ändå alltid pengar!” Och så vidare.
För att vara såväl kompositör Jenny Wilsons som librettist Erik Norbergs allra första opera är ”Älskarinnorna” faktiskt en riktig hit. Även om iscensättningen skulle ha kunnat tajtats till i några scenövergångar och balansen kalibrerats bättre mellan orkester och sång – för stundvis drunknar sången tyvärr bakom musiken. Men helheten är respektfull mot originalet, i ett operaformat som lyckas matcha upphovskvinnornas tonalitet snyggt med bibehållen individualitet. Så här får såväl Jelineks som Wilsons fans sitt lystmäte.
Men där Jelineks roman lämnar stackars Paula letandes efter bilnycklarna medan livet far förbi, efter att hon försökt prostituera sig till en högre materiell standard, öppnar regissören Franciska Éry för ett friare, eller möjligen mer Thelma och Louise-mässigt slut, när hon låter Paula brumma in – och ut från scenen igen — i sin Simca.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon &