Transmannen Kristina får liv
Loretto Villalobos ser en skränig tyrann bli människa
Publicerad 2017-03-03
Att drottning Kristina i själva verket var en transman är en hypotes som inte låter orimlig men som aldrig tidigare verkar ha undersökts. Under de första minuterna av Kung Kristina Alexander på Strindbergs intima teater får vi se en videosnutt från 60- talet då Kristinas grav öppnades.
Hypotesen var att Kristina skulle ha varit hermafrodit, men formen på hennes bäcken sa varken det ena eller det andra om saken. På scenen stiger Kristina själv upp ur sin grav, som om skändandet av den hade stört henne, honom, i hans vila.
Elisabeth Ohlson Wallin lånar friskt från sitt egna queera bildspråk när hon låter transmannen Kristina få liv, ömsom hädiskt med oblaten som flyger som konfetti, ömsom anakronistiskt som när en pizza inmundigas med återhållen värdighet som till slut krackelerar.
Aleksa Lundberg gör kung Kristina till en skränig tyrann vars hela kroppsliga medelpunkt verkar sitta mellan benen. Obsceniteterna haglar, dels riktade till kvinnokönet som kollektiv, dels till det egna bristfälliga organet.
I fonden projiceras intervjuer med nutida transpersoner placerade på barockstolar som berättar om sina erfarenheter. Det blir en förlängning framåt i historien av Kristinas egna lidande och sårbarhet, som genom alkemi försökte bli Alexander.
Om det tidvis blir högljutt och överspelat på scen är det genom det dokumentära materialet som Ohlson Wallin hittar rätt tonart för föreställningen och man ser människan i kung Kristina Alexander.