Dysfunktionell direktör
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-09-21
Barbro Westling ser Lars von Triers film bli övertygande pjäs
Lars von Triers Direktören för det hela är avvikande som komedi och som jag minns det rullade inte skratten precis i biosalongerna. Ämnet – ledarskap och psykologi – är högst aktuellt men von Trier höll sig i den absurda änden av saken. Filmens gråa kontorsmiljö är väldigt diffus och smått dråplig genom att de anställda är så hänvisade till och inkapslade med varandra och så ovetande om själva verksamheten.
Det är ett mycket vagt it- företag där den frånvarande chefen bestämmer, punkt slut. Intrigen bygger på att chefen Ravn är hemlig och i själva verket sedan länge jobbar som en i gänget. Nu planerar han att blåsa kompisarna på såväl jobb som förtjänster och därför hyr han in en skådespelare som ska spela chefen och genomföra affären.
I Sverigepremiären på Jack McNamaras teaterversion har det blivit ganska så väloljat i pjäsmaskineriet och rollernas nördighet har kraftigt förstärkts. Stereotyperna är hårt åtdragna redan i det yttre av pilotbrillor, koftor och hopplösa frisyrer, kontorsmodulen snurrar runtrunt och en röst kommenterar den eventuellt dåliga teatern som bjuds medan farsens dörrar smäller i ett. von Triers antydda tolkning av företagsmiljön som en dysfunktionell familj dras under med grova streck.
En eloge till ensemblen på Intiman i Malmö som trots detta lyckas kila in nyanser och levande glimtar ur mera mänskliga porträtt. Särskilt underfundigt räddar Aksel Morrisse sin roll Nalle från värsta mesen. För det blir i Anders Lundorphs regi ganska mycket högljudd buskis av manus.
Ola Sarri är given i rollen som den nervöst trixande Ravn. På väg åt två håll samtidigt, står han oftast och obeslutsamt trampande på samma fläck, flitigt gestikulerande stora bubblor i luften med båda armarna. Han är hjärnan bakom det hela och med Sarris monumentala fumlighet fungerar det som lustifikation.
Men det komiska hjärtat i föreställningen står ändå den arme ambitiöse skådespelaren för. På Johannes Wanneslov sitter kostymen lovande trång och det osar inlevelse, kropp och komplikation om hans humoristiskt självhögtidliga uppenbarelse. Göra rollen enligt manus och sedan försvinna, nej så lätt går det inte. Han må som de andra vara en bricka i spelet men han är en skådespelare som tar uppgiften på sådant allvar att det bara kan bli så mycket roligare på scen. Också för publiken.
