Fransk klassresa med akademiska förhinder
Didier Eribons ”Tillbaka till Reims” blir teater
Publicerad 2021-09-28
Dramatens lilla scen har blivit en slick inspelningsstudio med inglasat mixerbås i sidan. Vid ett podium med mikrofon gör sig Lena Endre hemmastadd. När skylten ”inspelning” lyser läser hon med sin vackra, lite dröjande röst en manustext direkt hämtad från sociologen Didier Eribons självbiografiska studie: Tillbaka till Reims.
Eribons bok har hyllats både i egen rätt och som inspiration till Édouard Louis starka romaner på samma tema. Eribon undersöker varför han, som lyckad intellektuell, aldrig kunnat tala om sin klassbakgrund, utan i stället förklarat sitt uppbrott från föräldrahemmet med pappans homofobi. Det var lättare att hitta hem som gay än som arbetarbarn i det akademiska Paris. Det var en sak att kunna sin Marx, en annan att komma från fabrikens skugga och inte få ihop bilderna av ”arbetarkollektivet”. Fattigdom tar ju i längden inte fram solidarisk kampvilja hos folk, utan avund, främlingsfientlighet och politisk trötthet. Och vilken vänsterideolog orkar börja bygga därifrån?
Det är en vedertagen sanning om genrer att dramer ”gör” handling, medan prosa i högre rad ”återberättar” handling. Nu när alltfler teatertexter bygger på prosaverk stämmer den karakteristiken sällan. I Schaubühne-regissören Thomas Ostermeiers iscensättning äger ”görandet” framför allt rum på en dokumentärfilm i fonden. Det är till denna film Endres läsning fungerar som voice-over.
Dokumentären är specialgjord och Eribon själv har ställt upp: vi ser hans möte med modern, hans promenader i slitna arbetarkvarter. Vi ser hans succé som gay-teoretiker i gubbhavet på fransk 80-tals-tv. I dokumentärens andra del skildras klassglömskan på europeisk nivå: bilder av Mitterrand, Blair och Göran Persson flimrar förbi: de som raderade ”klass” ur socialdemokratins vokabulär.
Det fina filmberättandet bryts bara ibland av lite ”teaterspontant” spel i rummet. Dokumentärens regissör, Jesper Söderblom, kommer ut ur mixerbåset och bemöter Endres kritik av hans urval: en historia kan, förstår vi, alltid berättas på olika sätt. Även rapartisten Parham (studioansvarig) bryter in, samt framför ett par låtar – varmed rasifieringsfrågan äntrar rummet och får Dramatensätena att vibrera.
Varje del hakar i idédramats maktdiskussion på ett ganska förväntat sätt. Men Eribons ode till den övergivna arbetarklassen berör ändå djupt och sätter igång tankar. Slutscenerna då mikrofon och frågor riktas mot Endre och Parham blir en uppmaning till åskådarna att självrannsaka: vad är det jag INTE har kunnat göra eller tala om på grund av min bakgrund? Och, svårare, hur gå framåt från denna plats utan att greppa lättjans ledstänger?
