Helena Bergström

Sex, sprit och rasism ända in i betongen

Men det blir tråkigt i salongen

Av: 

Cecilia Djurberg

  Simon Edenroth och Helena Bergström i Shelagh Delaneys arbetarklassskildring ”En droppe honung” på Stockholms stadsteater.
Simon Edenroth och Helena Bergström i Shelagh Delaneys arbetarklassskildring ”En droppe honung” på Stockholms stadsteater.

TEATER

En ursäkt för att damma av äldre teaterpjäser är nästan alltid att regissören hittat något ”brännande aktuellt för vår tid” i dem. Philip Zandéns uppsättning av En droppe honungStockholms stadsteater är inget undantag och lanseras med just denna klyscha. Men absolut, i ljuset av dagens klassfrågor, Brexit, rasism, homofobi och högerextremism levererar detta brittiska, diskbänksrealistiska drama från 1958 närapå full bricka i aktualitetsbingon.


Två fattiga arbetarklasskvinnor, ett ”halvfnask” till mor (ja, hon beskrivs så i manus) och hennes tonårsdotter, tvingas flytta runt till olika ”råtthål”. När dottern blir på smällen med en svart matros delar de öde som ensamstående mammor, och att detta uppfattades som något nytt och djärvt vid urpremiären i London är inte svårt att förstå. Dock finns goda skäl att misstänka att det snarare var tematiken än den då 19-åriga dramatikdebutanten Shelagh Delaneys hantverksskicklighet som bidrog till pjäsens genomslag.

Språket, som säkert uppfattades som fräckt och piggt en gång i tiden, låser nu pjäsen i sitt 1950-tal. Zandén har klokt nog inte heller försökt flytta den därifrån, men lyckas dessvärre inte heller landa spelet i dess påkallade realism. Ensemblen klampar och vankar omkring oavbrutet på Klarascenen som om de hade stegräknare i fickan och ordinerats att aldrig stå still. Eller, snarare inte fått några instruktioner alls om hur de ska röra sig i Benjamin la Cours betonggråa, brutalistiska scenrum.


I gingerröd peruk, pennkjol och statussuktande smyckesbling spelar Helena Bergström den krökande Helen som gör vad hon kan med olika karlar för att höja sin levnadsstandard och dumpar dottern för en friare med cash. Liksom Helen sägs ha ”många mil på mätaren” inom sitt gebit har Bergström så lång scenvana att hon ”stånkar på rätt fint” i den här planlösa regin. Rätt ok går det också för herrarna, men riktigt svårt har Bergströms verkliga dotter Molly Nutley i rollen som Helens dotter Jo. Hon hade behövt mycket mer registöd för att ta tillvara på rollfigurens känsloregister, men i stället trampar hon sig genom hela föreställningen i en jämntjock, entonig irritation.

Den som får tråkigt i salongen, och det får man alltså, kan roa sig med att fundera över kuriosan att Morrissey inspirerats till flera låtar av just den här pjäsen, och försöka förstå det i ljuset av hans politiska utveckling extremt högerut på senare tid.

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Sankte Per som dörrvakt på disco

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Helena Bergström

Philip Zandén

Stockholms stadsteater

Molly Nutley