Har du tid att läsa en teaterrecension?
Det handlar om Dramaten, tar bara någon minut
Uppdaterad 2021-09-12 | Publicerad 2021-09-04
Vilken funktion ska Sveriges nationalscen få under den nye konstnärlige ledaren Mattias Andersson? Svaret på den frågan, så gott den för stunden låter sig besvaras, är Den yttersta minuten, säsongsöppningen på Dramatens stora scen. Husets skådespelare fick frågan vad de skulle vilja göra om de bara fick en sista, yttersta minut att framträda på stora scenen.
Mattias Andersson vill med sitt teaterarbete synliggöra vilken dynamik, vilka kontraster och konflikter som finns mellan individen och kollektivet. Disparata röster och uttryck innebär inte att en föreställning faller sönder. Tvärtom kan inre motsättningar skapa en helhet, kanske en värld i bitar, men en värld.
En bit in i föreställningen ljuder Anderssons röst ur högtalarna. Det är en kort exposé över uppmärksamhetens allt strängare villkor. Hur den amerikanska Hollywoodfilmen fram till 70-talet av sina manusförfattare krävde att de på tre minuter, lika många manussidor, skulle framställa såväl en rollfigurs livshistoria som premisserna för den historia som ska berättas. Över MTV, Netflix-parametrar och fram till Youtube-klipp och TikTok har den förväntade uppmärksamheten minskat till tio sekunder. Så lång tid har filmsnutten på sig att fånga uppmärksamheten. Det låter illavarslande för teaterkonsten.
Föreställningen inleds framför den tunga brandridån med en digital klocka projicerad som räknar ner sekunderna. En och en kommer skådespelarna fram, försöker göra det omöjliga med denna sista minut. Några pratar om mamma eller pappa, någon dansar, en annan är tyst eller vill få publiken att skratta. Omid Khansari tränger ihop en tiktok-dans. Göran Ragnerstam och Shanti Roney gör en mini-Beckett.
När brandridån hissas upp är scenrummet naket, som skådespelarna, även om de är iklädda svarta overaller, vartefter med skiftande plagg på överkroppen: alla lika, men alla individer. I fonden lyser den digitala klockan, som medan tiden går överger minutintervallet. Små minidramer utspelar sig, störst plats tar en middagsscen från Lars Noréns Natten är dagens mor, framförd av tre parallella kvartetter. Mot slutet havererar den digitala klockan; tiden må vara vårt hem, men på teatern kan den upphävas.
Resultatet av denna – vad ska jag kalla den, arbetsplatsundersökning? – är en kritik av, eller åtminstone en förhandling med det allt hårdare uppmärksamhetskravet. Teatern kan, vilket alla erfarna teaterbesökare vet, både omedelbart fånga uppmärksamheten och hålla den över tid. Det är så teaterkonst skapas. Den konsten kan i sina bästa stunder förändra vår blick på världen. Den yttersta minuten lovar gott inför Dramatens framtid.
