Fula, skitiga och elaka, men djupt mänskliga
Storslaget om samhällets bottenskrap på Dramaten
Uppdaterad 2022-03-23 | Publicerad 2022-03-18
När ridån går upp för Gorkijs Natthärbärget är scenen en spegelbild av Dramatens stora salong, men en salong som tycks ha utsatts för ett bombanfall. Trasiga balkonger hänger på snedden, kristallkronan ligger på golvet och stucken hänger löst i taket. I den bakre sidofonden syns en skopa till en grävmaskin ligga mot golvet. Jag tror inte att jag sett en sådan dramatisk scenbild på Dramaten sedan hela scenen rasade i Göran Järvefelts uppsättning av Shakespeares Stormen för 40 år sedan.
I denna urblåsta teatersalong befinner sig de lägst stående, tjuvar, utslagna och fattiga; samhällets bottenskrap. Fula, skitiga och elaka grälar de, slåss och super. Men de längtar också, längtar bort, längtar kärleken och längtar efter att leva på riktigt. Liksom hos Tjechov ser vi hur livet pågår, ett utsnitt ur en tillvaro där pjäsen bara är en glimt av något i tiden betydligt mer utdraget.
Det tar en liten stund innan ensemblen har gjort sig hemmastadd på scenen. Men när de väl är det, möter vi det slags tillståndsteater där jag inte längre är blott publik, utan lika mycket vittne till något större än pjäsen. Framför allt efter pausen lyfter eländet, ensemblen är med alla sina monomanier, slagsmål och trätor helt hemma i den rivningsfärdiga teatern.
Regissör János Szász har tillsammans med dramaturg Irena Kraus gjort en del smärre bearbetningar av Gorkijs text. Intressant är hur Luka, som i originalet är en pilgrim med religiöst färgade repliker, här får en egen historia. Hon (Ingela Olsson, magnifik) berättar en historia om hur hon som väktare en gång överraskade ett par tjuvar som bara visade sig vara hungriga, varefter de delade bostad ett tag. På Dramaten gör hon en felsägning som, till skillnad mot hos Gorkij, avslöjar att hon var en av tjuvarna. Hennes välvilja föddes när hon möttes av välvilja.
Alla har de sin historia och skickligt blir var och ens bakgrund och predikament tydligt på Dramaten. Spelet är av hög klass. Om Ingela Olsson kan agera lika starkt utan repliker som med, fäller Erik Ehns Vaska sina repliker som knivsnitt, Rita Hjelms Natasja låter sin längtan bo granne med förtvivlan och Johan Holmbergs Bubnov hovrar över sin omgivning med plötsliga utfall.
Andreas Rothlin Svenssons raspiga Klesjtj bildar kontrast mot Thomas Hanzons nedsupne, glimtvis hoppfulle Skådespelare, och Ellen Jelineks Vasilisas aggressioner är blott ett skal för den frustration hon känner med sin man Kostylev (Duncan Green). Övriga onämnda, men allt annat än glömda.
I föreställningen hörs emellanåt flyglarm och några molotovcocktails dyker upp mot slutet. Det kan vara svårt att tänka bort den sceniska situationen från det pågående kriget i Ukraina, men den där grävskopan, som i slutscenen visar sig vara en alldeles äkta, är också en bild för hotet mot kulturen. Inte minst i Szász hemland Ungern är ju grävskopor mot kulturen både metaforiska och bokstavliga.
Tolstoj menade att Gorkij hade visat att det fanns en levande själ också hos landstrykerskan, Dostojevskij hade visat det hos brottslingen, Gorkij hos luffaren. Denna uppsättning ser till att utan sentimentalitet visa fram det mänskliga hos de i dag som oftast med diverse befängda argument avfärdas som mindre mänskliga. En 120 år gammal pjäs som pånyttfödd.
