Teatertrams på menyn

Mikaela Blomqvist

Ingen ambition att gräva i det mänskliga psyket

helskärm

I pressmaterialet till sin nyskrivna pjäs Det bästa hos människan konstaterar Bengt Ohlsson, som både har skrivit och regisserat, att den är ”en anspråkslös historia. Ingenting som kommer att förändra världen” och att i ”bästa fall blir det lite kul.” Det är ett uttalande som med lite god vilja skulle kunna läsas som ironi eller ödmjukhet. Av den som inte har sett pjäsen, vill säga.

Det bästa hos människan börjar som ännu en ohlssonsk uppgörelse med parmiddagarna och sällskapslivets förljugenhet. Vi befinner oss hemma hos det medelålders paret Dessan och Allan, spelade av Marie Delleskog och Johan Karlberg. Henrik Ekbergs scenografi med skinnsoffa och barbord låter ana såväl Dessans dröm om

Kalifornien som Allans brist på förfining. I kontrast till hemmet står dess gäster för kvällen: Dessans prydliga chef och väninna Ewa och hennes make, konstkritikern Konrad. Efter några slapstickscener som involverar en cykel, ett kryddland och kyliga pikar mellan makar och vänner, blir det klart att Dessan har uppfunnit ett sannings-serum som

damerna i sällskapet strax får i sig.

Ohlsson verkar dock inte ha någon ambition att gräva djupt i det mänskliga psyket. I stället urartar pjäsen till den typ av medelklassbuskis som börjar framstå mer som regel än undantag på Göteborgs stadsteater. För det som sanningsserumet blottar visar sig vara rent trams. Ewa vill enbart springa runt och sjunga, Dessan vill vara en hund. Dessan sätter sig på ett bord och fiser och Ewa skriker att hon älskar att onanera. Båda är såklart trötta på sina makar och framför allt på varandra.

I andra akten verkar Ohlsson själv ha tröttnat och överger parmiddagen för en lika otrolig som obegriplig händelseutveckling.

Vad vill då Ohlsson säga oss med detta? Att alla egentligen hatar sina närmsta vänner? Att framgångsrika kvinnor under den polerade ytan är sju år gamla? Att det går att spela nyskriven teater helt fri från moderna eller experimenterade inslag? Nej, förmodligen vill han inte säga oss något alls. Inte om samhället, inte om mänskligheten eller om konsten.

Trots fina insatser från skådespelarna, framför allt Carina Bobergs uppskruvade Ewa och Sven-Åke Gustavssons loja Konrad, är Det bästa hos människan hopplös i sin avsaknad av både ambitioner och finess. Det enda riktiga skrattet i denna föregivna salongskomedi sker tyvärr på bekostnad av oss som har oturen att sitta i teatersalongen.