Hämndvåldtäkt
Amelie Björck ser Män kan inte våldtas på Södra teatern
Publicerad 2019-02-03
Lo Kauppis scenversion av Märta Tikkanens klassiska 70-talsroman Män kan inte våldtas är på många sätt brutal. Ett bjärt avtryck från patriarkatets glansår före både samtyckeslag och metoo – men också en påminnelse om hur svårt det sexuella våldet är att greppa i dagens berättelser och lagar.
Scenografin är oväntad men kongenial (i slutet dock lite överjobbat bombastiskt). Vi slipper in-your-face-realism: här finns ingen säng där man kan bindas och våldtas på sin födelsedag. Vad som finns är monumentala väggblock – likt gravstenar marmorerade med rosa blod.
Tova Randers är en frånskild ”morsa” mitt i slitet som trots regissör Lo Kauppis nutida laptops och messenger-pling har kvar en del kvinnokampigt 70-tal. Elisabet Carlsson lyckas ge rollen många sidor: bibliotekarie, längtande kropp, dotter, självsäker och kvaddad. Kylig och het i hämndens stund.
Spelstilen jobbar annars med stora gester för snabb avläsning. Sonen Jockum har ett FI-klistermärke på datorn och är följdenligt mjuk och feministisk i Nils Wetterholms fina gestaltning. Några år yngre Mick är som kontrast patriarkalt inskolad i Sven Ahlströms mer schablonmässigt tonårskantiga tappning. Gillar vapen, könshumor och pappa.
Rollfördelningen är likaså tydligt talande, där exempelvis Ahlström även spelar mannen som våldtar Tova på hennes 50-årsdag (40-årsdag hos Tikkanen: 50 är det nya 40). Patriarkatet reproducerar sig över generationer, så långt tycks allt vara lättläst om än också otäckt (inte minst svider våldtäktsmannens verbala förakt för Tovas mogna kropp).
Dramat har en lite ospännande enkelhet över sig, men mönstren vrids oväntat runt inte minst kring Jockums flickvän Bimbi (Angelika Prick) som blir viktigare än i romanen. Det finns också en välgörande outreddhet kring Tovas hämndvåldtäkt (vars utformning i sig är både trovärdig och smärtsam). En outreddhet i positionerna som känns autentisk.
Frågan om män kan våldtas var för Tikkanen delvis juridisk: då betydde våldtäkt oönskad vaginal penetration och rättens svar var nej. I dag är lagstiftningen annorlunda, men vi försöker fortfarande förstå vilka de mer nyansrika berättelserna om sexuellt våld kan vara.
Vad innebär det att mannen i dramat inte erkänner sig våldtagen? Går det att (oavsett kön) vägra vara offer – men ändå vara det juridiskt? Hur agera när ingen part håller sig till sitt förväntade skript i efterhandsberättelsen?
Metoo-processerna har återuppväckt avancerade frågor. Genusvetenskapen (som samhällets konservativa vill montera ner) liksom konsten är platser där samtalen lever vidare.
