Fadersuppror

Claes Wahlin ser Anna Petterssons och Johan Rabaeus underhållande nytolkning av Strindbergs klassiker

Uppdaterad 2017-08-28 | Publicerad 2017-08-27

Johan Rabeaus och Anna Pettersson plockar isär August Strindbergs ”Fadren”.

Vad ska vi göra med våra klassiker? Sedan flera år tillbaka har teatern problem med att spela texter vars grundvärderingar går på tvärs mot de i vår egen tid.

Det handlar ofta om genus och makt. Kvinnor som saknar makt, som blir offer och som dör. Män med makt, som segrar och som om de dör, dör hjältedöden. Patriarkatet, kort och gott, pjäser som bekräftar den rådande ordningen, i stället för att protestera mot den.


August Strindberg har länge varit måltavla som ett slags teaterns urpatriark. Likväl spelas han. Med varje ny uppsättning stärks hans ställning som klassiker.

En definition på detta slags långlivade texter är att de har hålrum, luckor som gör att vi som läsare eller publik tvingas fylla i dem för att texten ska gå ihop.

Shakespeare är ett utmärkt exempel: hans tragedier lämnar aldrig några slutgiltiga, färdigpackade förklaringar till varför hans personer beter sig som de gör, säger det de säger. Han skapar frågor kring personernas bevekelsegrunder och agerande. Är Hamlet galen? Varför mördar Lady Macbeth? Är Köpmannen i Venedig en antisemitisk pjäs?


Strindbergs ”Fadren” på Strindbergs intima teater (den spelas senare i höst på Dramaten), inleder passande nog säsongen. Anna Pettersson fortsätter här sitt konstnärliga projekt med att dekonstruera klassiker. 

Tyvärr har termen dekonstruktion förlorat en del av sin egentliga komplikation. Att dekonstruera, enligt Derrida, som var försiktig med att ge en komplett definition, handlar mer om att frilägga en texts inre mot-sägelser, än att bara plocka isär och sätta ihop den på ett nytt sätt.

Demontering är snarare vad Anna Pettersson tillsammans med Johan Rabaeus presenterar på scenen. De har manus i hand eller på notställ. Mikrofon används ibland, likaså ett par stolar. Den enda rekvisitan är två tvångströjor, som båda trär på sig i slutet, möjligen en symbol för hur Strindbergs pjäs håller fast de båda kontrahenterna.

Enstaka scener ageras, däremellan en ofta munter diskussion om deras olika syn på pjäsen. Ryttmästaren har för många kvinnor omkring sig, säger Rabaeus. Den enda makt Laura har kvar är att bestämma över sin dotter Berthas framtid, säger Pettersson. Keve Hjelm tog fram problemet med att vara man, säger Rabaeus. Ryttmästaren saknar manlig närhet, menar Pettersson.


Egentligen handlar denna teatrala föreläsning om vad vi i dag kan få ut av denna 130 år gamla pjäs. Pettersson säger i början att eftersom vi i dag vet mer än Strindberg, så kan vi hitta nya läsningar.

Det är sant, men vad som också är sant är att det finns en fara i att avfärda det som Strindberg och hans tid höll för sant. Först om vi rekonstruerar – inte dekonstruerar – pjäsens sammanhang har vi en reell utgångspunkt från vilken det sedan går att använda den.

Det finns ett värde i en historisk kunskap om vilka tankestrukturer och vedertagna sanningar som var så självklara att varje ifrågasättande var omöjligt, ofta eftersom de institutioner som bar makten delade dessa strukturer och sanningar. Så är det alltid.

Att söka lägga vår tids värderingar på andra tiders, att milt eller mindre milt läxa upp dåtiden för att de i våra ögon hade fel, är att begå det som de gamla grekerna kallade hybris. Varje tid bär sina strukturer och i framtiden kommer man att förundras, ruska på huvudet åt, eller le överseende mot en rad av det som vi nu finner sant och rätt.


Ler gör Rabaeus och Pettersson ofta. Det är en godmodig tvekamp, alls inte lika dramatisk som den mellan Strindbergs Ryttmästare och hans hustru Laura.

Tvekampen har givetvis ett underhållningsvärde. Johan Rabaeus är en dröm för varje politiskt parti med sin förmåga att väcka sympati inte genom vad han säger, utan hur han säger det. Anna Pettersson kan genom att böja på huvudet eller kasta en blick låta osagda repliker höras högre än de som sägs.


Så speglar denna regisserade godmodighet ett annat problem för teatern i dag? Rädslan för allvaret? Tvånget att underhålla och få med sig publiken? Ängsligheten är utbredd, varje uppsättning måste präglas av de rätta värderingarna, teatern är så angelägen att ligga moraliskt rätt i tiden, att den får allt svårare att utmana ett samhälle som tycks vara på väg åt att alla möjliga fel håll på en gång. 

Om konsten bara bekräftar sin publiks värderingar, i stället för att söka få publiken att justera sin invanda blick på omvärlden, så är den på väg att göra sig själv överflödig.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.