Teaterns vara eller icke vara i Avignon
Jon Asp ser den 71:a upplagan av stadens berömda festival
Publicerad 2017-07-19
Sufflören möter publiken på scen. I god tid före skådespelarnas entré går hon runt med sitt block, gör anteckningar, måttar rörelser, klockar med sitt handur. Det är bar himmel i Avignon, vinden blåser upp, sätter fondgardinerna ordentligt i rörelse.
Tiago Rodriques Sopro spelas i klosterruiner under den 71:a upplagan av stadens berömda teaterfestival. Den unge portugisiske regissören, till vardags chef för Lissabons nationalscen, har övertygat kollegan Cristina Vidal att efter fyrtio år som sufflör själv ställa sig på scen, för att därifrån hjälpa skådespelarna. Tankarna hos en svensk publik går kanske till Sufflören, Andreas T Olssons succémonolog på Dramaten. Men Rodrigues syfte är mindre att turnera populära föreställningar om yrket, mer att använda sufflören som en metafor för teaterns belägenhet i världen.
En sufflörs diskretion ska stå i proportion till skådespelarnas indiskretion, upprepar någon. Viskningar och rop. Men medan aktörerna förlorar sig i distraktioner och självtvivel tvingas sufflören, på scen under hela föreställningen, växla upp. Hon ger inte bara repliker, utan även små tecken för när de ska tala och hur de ska röra sig. Som en minnesbank, ett rörligt bibliotek slår hon vakt om ordet. Följsamt men anspråkslöst söker hon kommunikation – utan att höja rösten – långt från dagens mediala brus, som om hon tillhörde en annan tid, en annan värld.
Rodrigues pjäs är inte så mycket en arbetsmarknadspolitisk sorgesång över ett tynande kall (antalet sufflörer minskar stadigt) som en poetisk bild över scenkonstens väsen, över de som inte vinner publikens kärlek, men väl så mycket bidrar till att hålla ihop maskineriet.
Att med transparens och självbespegling diskutera teaterns vara är ett tema som går igen i Avignon, till exempel i Frank Castorfs Die Kabale der Scheinheiligen. Efter tjugofem år som ledare för ansedda Berlin-scenen Volksbühne har Castorf fått träda av tronen.
Genom att gifta texter av Bulgakov och Molière förenar regissören Louis XIV med Stalin, adderar med stycken av Fassbinder och Racine, för att lösa upp alla gränser och utforska eviga relationer mellan konstnär och stat. I nästan sex timmar kastas åskådaren sömlöst mellan burlesk, commedia dell’arte, dokusåpa och välgjord livefilm. Inte så mycket ett komplett verk som en provkarta och ett kraftprov på vad teatern kan vara. Teater som sport hade kanske Brecht, en av Castorfs stora förebilder, sagt. Ändå blir det för introspektivt här.
Sport är annars i hög grad vad Avignon handlar om. För de som inte klarar nålsögat till det officiella programmet återstår att söka sin lycka på den vindlande ”Off”-scenen, där över tusen teatergrupper med anlag i alla möjliga genrer slåss om uppmärksamheten innan- och utanför stadens ringmur. I år till exempel med bidrag av Strindberg och Norén, men också av Stridsberg och Hassen Khemiri. Från dessa alltjämt livaktiga scener är steget nära och ändå helt avlägset festivalens mäktigaste spelplats, Palais des Papes (Påvepalatset).
I år fick en japansk Antigone äran att inviga. Med buddistiskt grepp på Sofokles drama suggererar regissören Satoshi Miyagi en mindre sluten värld, bland annat med rollkaraktärer som dubbleras. På ett scengolv av vatten – floden Styx – gör kung Kreon ståtlig entré på flotte. Maktdramat resonerar in i helgens drabbning mellan Trump och Macron, möjligheten till omvärdering, till exempel inför klimatavtalet. Trots lojalitet med fadern, både för hans ämbete och ödesdigra enfald, undrar sonen om han skulle kunna överväga att ändra sitt beslut att sända Antigone i döden. Sonen ber fadern att bortse från hans ringa ålder, bara reflektera över hans ord.
Med fulländad koreografi och känsla för rytm, i rörelser såväl som i tal och musikaliskt arrangemang, frammanas en totalupplevelse, lite samuraj möter Shakespeare, av helt sublimt märke. Plötsligt befinner man sig där, som i sufflörens första möte med teatern, och drabbas av något man inte sett tidigare. En sådan kväll verkar påve-palatset långt från teaterns ruiner.
