Den blågula rasismen är en ekonomisk katastrof
Regeringens största lögn handlar om invandrare
Det gemensamma ideologiska grunden för Tidölaget är att minska invandringen och att svenskar med rötter i andra länder helst ska åka härifrån.
Detta handlar inte om ekonomi, välfärd, arbetslöshet eller brottsbekämpning.
Åsikten att invandrare är ett problem bygger på rasism, på idén om en ”svensk” hudfärg, religion och kultur överlägsen andra.
Ni vet alla – även när jag inte skriver ut det – exakt vilken hudfärg, religion och kultur jag menar. Det är därför det blir sådant bråk när Lucia inte ser ut på ett visst sätt eller SSAB säger ”God helg”
Tidölaget har försökt klä dessa idéer i siffror för att sätta kraft bakom orden. Konjunkturinstitutet har därför fått i uppdrag att beräkna ”invandringens kostnader”. Det är inte första gången.
Det är avslöjande läsning.
Det blir uppenbart att regeringen försöker ljuga för svenska folket i syfte att öka polariseringen och fördjupa fördomar om invandrare. Inte helt olikt den politiska metod som används av Donald Trump där en helt parallell verklighet framställs som på riktigt.
Och sedan vill man att folk ska rösta utifrån denna parallella verklighet.
Genom att peka ut minoriteter som syndabockar slipper regeringen ta ansvar för att dess politik inte fungerar, att Sveriges tillväxt tillhör de lägsta i Europa, att arbetslösheten ligger omkring tio procent och att matpriserna ökat med 25 procent sedan 2022.
Det är uppenbart vad regeringens beställning till Konjunkturinstitutet går ut på.
Tony Johansson konstaterar att sättet man vill beräkna ”invandringens kostnader” inte visar kostnaderna för samhället, utan bara hur pengar fördelas om i skatte- och välfärdssystemen.
Om invandrare har lägre inkomst och därmed betalar lägre skatt än genomsnittet räknas de som en kostnad. Nationalekonomen Joakim Ruist räknade för några år sedan ut denna ”nettokostnad” per flyktinginvandrare till 74 000 kronor. Årligen.
Och nu är det alltså Konjunkturinstitutets tur.
Samma metod, konstaterar Tony Johansson, skulle kunna användas på alla grupper i samhället. Om man vill jämföra ”nettokostnaden” för kvinnor och män blir resultatet detsamma som för invandrare och svenskar.
Detta beror på att kvinnor också har lägre inkomster än genomsnittet och därmed betalar lägre skatt. Eftersom män har högre inkomster. Men kan man därmed tala om ”kvinnornas kostnad”?
Jämförelsen visar vilka absurda konsekvenser detta sätt att räkna har.
Ta vårdbiträden i äldreomsorgen som exempel. Det är ett typiskt låginkomstyrke där andelen med utländsk bakgrund är mycket hög. Tusentals kommer att behöva nyrekryteras kommande år.
Dessa vårdbiträden, det finns ungefär 50 000 i Sverige, är en ”nettokostnad” och ska i nästa valrörelse återigen bli ett slagträ för att bekräfta Tidöpartiernas världsbild att invandring är dåligt.
Trots att de gör ett livsviktigt jobb.
Sverige skulle inte vinna någonting på om de lämnade landet.
I själva verket visar Tony Johansson att invandringen till Sverige har lett – och leder – till att produktiviteten i ekonomin ökar, att vi kan anställa de vi behöver i offentlig sektor och undvika att vår befolkning minskar.
Sedan många år är det enbart invandringen som gör att Sverige inte krymper, det som ibland kallas ”demografisk motvind” med lägre födelsetal och allt fler äldre. Ekonomisk utveckling bygger ju på att det finns människor i arbetsför ålder, annars blir det inte mycket gjort.
”Det nya vurmandet för stängda gränser kommer att stå Sverige dyrt” konstaterar Tony Johansson.
Sanningen är just så enkel: blågul rasism är en ekonomisk katastrof.
Problemet är att inga partier på allvar tar konflikt med den nya överideologi som säger att invandring är någonting dåligt. Media har nästan helt slutat kritiskt granska. Regeringen står oemotsagd.
Detta trots att Sveriges historia visar mängder av exempel på hur invandring tvärtom är viktig. Att öppenhet mot omvärlden är nyckeln till framgång. Invandrarfientligheten slår rot trots att de goda exemplen finns i snart sagt varje kommun och på varje arbetsplats. Även i nämnda partier och på medias redaktioner.
Ändå är Tony Johansson med sin forskning och sina tabeller ganska ensam i debatten:
”Titta, kejsaren har faktiskt inga kläder på sig”.
Sedan valet har Sverige en nationalistisk migrationspolitik. Steg för steg har politiken blivit mer restriktiv och utrymmet för humanitära argument har minskat. Målet är att hindra och utvisa så många som möjligt. Regeringen försöker även öka ”återvandringen” med bidrag på 350 000 kronor för den som lämnar landet.
Regeringen vill kunna häva fler uppehållstillstånd och till och med dra in medborgarskap. I veckan kom ytterligare förslag på att återinföra krav på god ”vandel” för att kunna få eller ha kvar uppehållstillstånd.
I praktiken skapas ett juridiskt B-lag där även små överträdelser, som att hamna hos kronofogden eller att lagligt demonstrera för fel åsikter, ska kunna leda till utvisning.
Att detta ens är möjligt utan ramaskri beror på att vi har blivit avtrubbade. Efter flera år av minskad rättsäkerhet och skärpt invandringspolitik orkar få protestera.
Medkänsla är lika ute som 1980-talets frisyrer och axelvaddar.
Men Tony Johansson vädjar inte till någons medkänsla. Han konstaterar bara att stängda gränser kommer att leda till att vi som bor här får lägre levnadsstandard, sämre välfärd och högre skatter.
Så ser nämligen ”demografisk motvind” ut i praktiken.
Och det är priset vi får betala för rasismen.