Anna Ekström kan få Sverige att lyfta
Efter pandemin behöver vi en storsatsning på utbildning
Politiska reformer får sällan ett odelat eftermäle. Beroende på vem du frågar kommer du att få helt olika svar på om Sverige och världen blivit bättre eller sämre.
Det finns ändå några exempel på politiska förslag som - i alla fall i backspegeln - kan beskrivas som nästan odelade framgångar.
Kunskapslyftet, jättesatsningen på vuxenutbildning mellan 1997 och 2002, kan räknas till den kategorin. Under några år hade jag förmånen att få arbeta med det, först tillsammans med Ylva Johansson på utbildningsdepartementet och sedan praktiskt, som lärare på en folkhögskola.
Målet var att på en gång bekämpa massarbetslösheten och ge de som hade den kortaste utbildningen en möjlighet att komma vidare. I praktiken prioriterades alla som saknade gymnasieutbildning. Stödet kunde också gå till den som hade ett jobb, förutsatt att en arbetslös fick chansen att vikariera.
I en rapport som Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, publicerade 2007, beskrivs reformen som det "mest ambitiösa programmet för vidareutbildning någonsin". Omfattningen kallar forskarna "oöverträffad".
Kunskapslyftet förändrade Sverige och gjorde landet rikare. Och det förändrade människors liv.
Jag vet, för jag såg det hända under mina år som lärare.
Inte helt överraskande har begreppet kunskapslyft använts många gånger sedan 1997, i allmänhet för att beskriva större eller mindre satsningar på vuxenutbildning. Riktigt samma kraft som originalet har kopiorna dock sällan fått.
Naturligtvis saknar många fortfarande den utbildning som blivit inträdesbiljetten till arbetsmarknaden. Det syns inte minst i Arbetsförmedlingens statistik. Många saknar dock mer än så, språk till exempel.
Och precis som TCO påpekade häromdagen borde dagens arbetslöshetssiffror vara en uppmaning till storsatsningar på utbildning och omställning för de jobbsökande. Att i stället ägna kraften åt en privatisering och omorganisation av myndigheten är hål i huvudet.
Det har jag skrivit förut.
Det går inte att göra samma sak på samma sätt som 1997. Men kanske finns just nu förutsättningarna för Anna Ekström och hennes ministerkollegor att göra något mer. Ett permanent kunskapslyft, för att låna lite från Trotskij. Och en av grunderna kommer faktiskt indirekt från januariavtalet.
Ett kunskapslyft som verkligen förändrar vårt samhälle kan nämligen inte bara inrikta sig på de som redan är arbetslösa. Vi vet ju att väldigt många faktiskt varken tycker att de får utlopp för sin kompetens eller sin potential i dagens arbetsliv.
Oavsett vad man tycker om det avtal som tecknades mellan Svenskt Näringsliv och PTK och som sedan LO:s två största förbund anslöt sig till finns det en sak de flesta måste medge. Avtalet är uppfodrande när det gäller statens och arbetsgivarnas ansvar för att skapa förutsättningar för utveckling och utbildning.
Medlemmar i de fackförbund som ingår i överenskommelsen ska som mest kunna vara lediga tre terminer för studier. Under den tiden ska ersättningen täcka 80 procent av lönen.
Det förutsätter dock att staten täcker en stor del av kostnaden med ett nytt studiestöd, och det måste självfallet omfatta alla som arbetar.
Tillsammans med en storsatsning på arbetsmarknadsutbildning skulle parternas uppgörelse om omställning kunna bli startskottet för en politik som ställer individens livslånga lärande i centrum. Det kommer naturligtvis inte att räcka med de åtgärder fack och arbetsgivare har begärt av staten.
Ersättningen och möjligheterna att ta ledigt måste bli bättre för alla. Platserna i utbildning fler. Och rätten till grundläggande kunskaper som till exempel språk behöver stärkas.
Det är ingen liten uppgift, men efter pandemin finns ingen väg tillbaka om vi tror på människans möjligheter att utvecklas.
Efter pandemin har Sverige möjligheten att skapa ett permanent kunskapslyft där alla får möjlighet att utvecklas utifrån sina förutsättningar.
Vad tycker du? Är ett nytt kunskapslyft en bra idé? Chatta med Ingvar Persson. Chatten startar klockan nio, men det går bra att ställa frågor redan nu.
Denna chatt är stängd.
- Ingvar Persson12 april 2021
Då har klockan slagit halv och jag vill tacka alla som bidragit med synpunkter och inlägg. Och alla andra som följt chatten.
- Ingvar Persson12 april 2021
Hej Anders.
Som sagt, jag var med på 1990-talet. Jag vet vad havererade statsfinanser kan leda till. Jag vet till exempel vilka problem nedskärningar i välfärden leder till.
Naturligtvis måste alla regeringar hålla ordning på pengarna, det är till exempel därför det inte finns utrymme för en massa skattesänkningar eller bidrar till sådant som rut-tjänster. Och det är därför som man inte i en situation som idag kan lova att ersätta alla företag för allt de förlorat på pandemin.
Men det betyder inte att et skulle vara fel att hålla igång ekonomin, eller att investera i både människor och sådant som infrastruktur. Sådant betalar sig.
- 12 april 2021
Vad som framförallt behövs så snart pandemin klingar av är att åter få statsfinanserna i balans.
Den som är satt i skuld är icke fri sade den senaste store S märkte statsministern detta land har haft.
Det var sanning då och det är sanning nu.
Att vetalöst skyffla ut pengar på än det ena såsom det andra som Ingvar skriver ledare efter ledare om kommer obönhörligt att leda till en ny ekonomisk kris.
Det är det absolut sista ett Coronatrött Sverige kommer att behöva.
Anders - Ingvar Persson12 april 2021
Hej Martin.
Jag är inte säker på att nostalgi är den bästa vägvisaren i skoldebatten, men jag är säkert på att den urvalsskola vi haft och till stora delar fortfarande har begränsar Sveriges förutsättningar att utvecklas. Och den begränsar människors möjligheter att utvecklas, vilket är ännu värre.
- 12 april 2021
Hej!Det var en gång ett land som hade allmänna läroverk med väldigt hög kvalitet sett internationellt. I socialdemokratisk missriktad jämlikhetsiver förstördes detta med oändliga skolreformer.”Typ”
Vänliga hälsningar Martin Artman
Martin Artman