Ett öppet samhälle tillåter alla att älska

Släpp kärleken lös - det är Pride!

Pridetåg.

Vi står på ett lastbilsflak i Östersund. Det lokala pridetåget har vuxit från en liten samling av RFSL-folk till en folkfest på bara några år.

Flaket kränger hit och dit, jag ramlar in i en äldre dam som står ensam. Just i dag är hon klädd i grön klänning, ett stort halsband, clipsörhängen och en stor svart peruk.
Inte helt olik Babsan. Men utan dragshow-personan.

Det här är ingen show för henne.

Till vardags ser hon väldigt annorlunda ut. Klär sig som en man, lever som en man och identifierar sig som en man. Ingen vet om den här sidan, det här är första gången hon deltar i Pride.

Och hon gör det med stolthet, ensam uppe på ett lastbilsflak. Hon känner ingen, men har tagit mod till sig och gått med i livets första pridetåg.

Att klä sig som drag eller springa runt guldsprejad i minimal bikini i regnbågsfärger står inte i kontrast till politiska krav och rättigheter.

Det är några år sedan nu. Men jag tänker på henne varenda gång jag får arga mejl från läsare när jag skriver om hbtq-frågor:

"Varför ska de spöka ut sig så. Förstår de inte att man inte kan ta dem på allvar när de ser ut så där?" Eller den lika vanliga kommentaren: "Varför ska vi fokusera på minoriteters rättigheter, vi heterosexuella gör ju ingen grej av vem vi ligger med?"

Pridetåget är en enda stor karneval som drar fram över gatorna världen när hbtq-personers rättigheter uppmärksammas. Hela poängen är att vägra anpassa sig.

Men att klä sig som drag eller springa runt guldsprejad i minimal bikini i regnbågsfärger står inte i kontrast till politiska krav och rättigheter.

Rätten att älska vem man vill är inte förhandlingsbar. Inte heller rätten att se ut som man vill, uttrycka sig som man vill eller vägra definiera sig som den ena eller andra av samhällets snäva kategorier.

Åtminstone borde det vara så.

Hbtq-personers rättigheter har inte kommit gratis. De har kommit just för att man har tagit plats, vägrat skämmas för vem man är och krävt att bli tagna på allvar.

I stora del av världen är homosexualitet fortfarande förbjudet. För många människor är heteronormen så stark att det rent av är farligt att komma ut ur garderoben.

Hbtq-personers rättigheter har inte kommit gratis. De har kommit just för att man har tagit plats, vägrat skämmas för vem man är och krävt att bli tagna på allvar. För att inskränkthet och okunskap har fått ge vika för legitima politiska krav.

I Sverige har vi kommit långt, oerhört längt i jämförelse med länder där hbtq-personer fängslas eller dödas för sin sexuella läggning. Men det är fortfarande en lång väg till att få alla människor att känna att de faktiskt själva äger rätten att definiera sina liv.

Att för första gången våga ta på sig kläderna som hänger i den hemliga garderoben, sätta sig på länsbussen och åka in till stan.

Hålla handväskan hårt i hand. Försynt fråga chauffören till lastbilsflaket om man får stå där uppe.

Blicka ut och faktiskt tillåta sig själv att vara med.

Följ ämnen i artikeln