Tillväxt om förutsättningar ges

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

När Ulrica Messing i går bänkade sig för att presentera höstens regionalpolitiska proposition axlade hon en av de mesta avgörande frågorna för hela regeringen.

Inför den socialdemokratiska kongressen har det förts en livlig debatt om hur det svenska samhällets orättvisor ska beskrivas. Är Sverige i dag ett klassamhälle? Är Sverige också ett samhälle med strukturella orättvisor mellan könen och mellan människor av olika etniskt ursprung?

Men det finns ytterligare en tolkning av orättvisorna i det svenska samhället. En tolkning som knappast ges plats i principprogrammen men som inte desto mindre tillhör vardagen. Sverige spricker i framgångsrika regioner och i regioner som halkar efter. I vardagen är det en dimension som är mycket påtaglig.

Av Sveriges 289 kommuner minskar befolkningen i omkring 200. I 104 har befolkningen de senaste 10 åren fallit med mer än 5 procent. Det är förändringar som märks.

Regeringen har i flera år talat om att det går bra för Sverige. Det har retat den politiska oppositionen. Men frågan är om det inte är många socialdemokratiska väljare som blivit än mer irriterade. Det har nämligen inte gått lika bra överallt, och det är socialdemokratiska kärnområden som Norrland och Bergslagen som tagit mest stryk.

Att kunna presentera en trovärdig regionalpolitik är alltså en ödesfråga för regeringen.

Vad vill Messing då göra?

Hon vill att staten ska kunna gå in och ta över kommunala bostadsbolag där det annars skulle behövas nya skattepengar för att undvika konkurs. I Smedjebacken, en av de kommuner regeringen tittat på, används i dag 2 kronor av varje skattad hundralapp till att täcka bostadsbolagets förluster.

Hon vill också att de 104 kommuner som sett sin befolkning minska mest ska få dela på 300 miljoner de närmaste två åren. I Hofors, där Messing växt upp, betyder det 2 ytterligare miljoner i den kommunala budgeten. Å andra sidan brottas kommunen med ett sparbeting på 20 miljoner för att uppfylla balanskravet inför nästa år.

Dessutom föreslår regeringen bland annat försök med pendlingsbidrag, nya former av riskkapitalförsörjning för glesbygden och en satsning på turism.

Glesbygden ska få mer högskoleutbildning på distans och den strategiska IT-användningen ska främjas.

Arbetsgivaravgifterna sänks för småföretag i de mest utsatta delarna av landet.

Allt som allt blir det en diger lista. Ändå är det egentligen inte de statliga insatserna som regeringen hoppas ska skapa regional utveckling.

Istället handlar det om att se på regionalpolitik på ett nytt sätt. Regeringen vill tala om regional utvecklingspolitik, och tanken är att bättre ta tillvara lokala och regionala förutsättningar för tillväxt. Ansvaret för tillväxt och livskraft i hela landet hamnar alltså till sist hos politiker, företagare och fackliga företrädare i den egna regionen. Finns bara förutsättningarna kommer de säkert att ta det ansvaret.

Ingvar Persson