Det är så här vi brinner för Josefin

Självklart ska Eirik Stubø avgå

Ljusmanifestation för Josefin Nilsson.

”Ni vill skriva om detta men det är sådant som folk egentligen inte bryr sig om”, säger skådespelaren till Expressen.

De brott han är dömd för lyfts upp i dokumentären om artisten Josefin Nilsson, ”Älska mig för den jag är”. Filmen som beskriver hur hon blev misshandlad av skådespelaren för 20 år sedan, hur våldet i relationen sargade henne för livet. Ett liv som blev alldeles för kort. Josefin Nilsson blev 46 år.

När dokumentären fått spridning anordnades en stor ljusdemonstration utanför Dramaten, där skådespelaren arbetade. Föreställningar ställdes in.

En del av Josefin Nilssons eftermäle är att vi nu talar om mäns våld mot kvinnor, kanske mer öppet än vi någonsin gjort.

Att Dramatens verkställande direktör Eirik Stubø nu avgår är en följd av tystnadskulturens död. Han är vd:n som med ena handen ordnat skydd åt skådespelaren Julia Dufvenius, så att hon skulle våga medverka i en föreställning, och med andra handen skålat på krogen med den skådespelare hon var livrädd för. Julia Dufvenius blev varnad av kollegor, mannen letade efter henne efter Metoo-uppropet #Tystnadtagning. ”Jag blev så rädd”, säger hon till Dagens Nyheter. Hon beskriver ett långvarigt problem, en skräck inför mannens aggression. “Jag är inte den enda som har fått blackout eller gråtit bakom scenen, för att man inte kan göra sitt jobb till fullo.”

Tolerans med svinaktiga beteenden

Ett större erkännande av ett existerande arbetsmiljöproblem går knappast att tänka sig. Du ordnar skydd för att den lönsamma produktionen ska kunna fortsätta. Du gör ingenting åt själva grundproblemet. Det är bisarrt. Den som läst Mikael Persbrandts självbiografi vet att teatern haft stor tolerans med svinaktiga beteenden, om bara föreställningen varit tillräckligt lönsam. Men Eirik Stubø ska inte ensam beskyllas för det här vanvettet. Även styrelsen har stor skuld i frågan.

Och det som sker på Dramaten är ett förstoringsglas på ett samhällsproblem.

Hur skam och rädsla gör att brottsoffer håller tyst. Hur status och ställning har fungerat som ett skydd för den förövare som vill kränka och sprida skräck. Hur skadliga mönster kan föras vidare.

Avslitna dörrar och blåmärken

“Jag vill göra det tryggt att prata om våldet”, säger Ida, som i helgen berättade för Aftonbladets Kerstin Weigl om att vara våldsutsatt. Tre kvinnor vågade ge ansikten åt det våld som pågår i hemmet. I deras berättelser fanns avslitna dörrar, blåmärken, brutalt våld, självkänsla som målmedvetet malts ner.

Det enda sättet som det verkligen kan bli tryggt att tala om våldet är att samhället erbjuder en väg ut. Via resursstarka kvinnojourer, uppmärksamma poliser som går till grunden med varje fall, målsägandebiträden hela vägen, att lagstiftningen ses över, ökat antal domar som visar att våld inte tolereras. Ett samhälle som tar problemet på allvar.

Det är så vi brinner för Josefin. Och alla hennes medsystrar.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.