Äntligen får man vara ifred

Kraven i coronakrisen ger de introverta revansch

Den extroverta normen är tydlig i samhället och syns bland annat i uttalanden om vikten av uthållighet ifråga om att hålla social distans.

Att vara introvert är en prövning alla andra dagar.

Vårt samhälle dyrkar de extroverta, de sociala, de som älskar att träffa nya människor och njuter av att umgås i grupp, som får energi av det, istället för att som den introverta, hitta energin i tiden med sig själv.

Så det hålls workshops och pladdriga möten, det ska sittas i kontorslandskap och umgås i stora grupper och hållas aw.

Orka.

Den extroverta normen har gjort definitionen av vad som är en värdefull medarbetare på arbetsmarknaden väldigt snäv.

Sociala och utåtriktade människor räknas som tillgång, den som sitter tyst i bakgrunden på möten, eller mest gör sitt jobb och håller sig på sin kant, inte fullt så mycket. Och det kanske inte är så konstigt. Det är onekligen enklare för chefer som även de har ont om tid att se den som vill synas, än att se den som lågmält kämpar på. Trots att arbetsprestationer inte har något över huvud taget att göra med om vi är extroverta eller introverta, om vi skrikskrattar vid kaffeautomaten med kollegorna eller bara smyger dit och därifrån.

Coronakrisens krav är därför också något av de introvertas revansch på arbetsmarknaden och i samhället. Det här är en tid att glänsa för den introverta. Sitta ensam hemma och jobba? Fantastiskt! Social ”isolering”? Ni menar lugn och ro och koncentrationsmöjligheter! Hålla avstånd till andra? Vem vill sitta ute och trängas på en restaurang eller överbefolkad uteservering en lördag! Eller för all del, springa till matbutiken vid samma klockslag som alla andra.

De introverta gör just nu en samhällsinsats bara genom att existera. Allt det som krävs av oss ifråga om social distans och avhållsamhet faller sig trots allt mer naturligt för den som är introvert. Det som kallas uthållighet, att kunna hålla i alla de åtgärder vi just nu avkrävs, är därför inte ens en fråga om uthållighet för många, det handlar mest bara om att fortsätta precis som vanligt.

De krav som för den extroverte är besvärliga och i värsta fall riskerar leda till psykisk ohälsa, är för många introverta snarare en behaglig andningspaus från den extroverta normen och arbetet med att passa in i den.

Men även om att vara introvert visat sig vara en tillgång i coronakrisen, något som gör det lättare att hantera ett samhällstillstånd där det mesta vi tagit för givet ifråga om mellanmänsklig interaktion nu är borta, är samhällsnormen fortfarande extrovert.

Och det går bara att hoppas på att coronakrisen gör oss mer ödmjuka för varandras olikheter.

I coronakrisen är vi inte alla lika.

Det är vi aldrig.

Och det är precis det som är så fint med oss.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.