Feminismen vinner – nu behövs reformer
18 september 2016 Jämställdhet
Feminismen håller på att vinna. Den går inte längre att diskutera som en rörelse som kommer och går: en första, andra, tredje vågens feminism. Vågorna har blivit ett ständigt stigande tidvatten. En manlig amerikansk president som skriver essä om jämställdhet i tidningen Glamour. Världens största popstjärna som dansar framför ordet feminism inför 8,3 miljoner tittare. Sven Melander som försvarar Zara Larsson. En debatt i Sverige som inte handlar om huruvida feminister hatar män, utan om huruvida män som har blivit feminister är tillräckligt radikala för att få kalla sig feminister.
Eller pappafeminister.
Kändisar och företag slåss om att tjäna pengar på feminism. Instagram-stjärnor tar nakna selfies i kvinnofrigörelsens namn. Taylor Swift hoppar upp och ner på scen med en grupp två meter långa Victoria’s secret-modeller och kallar det för systerskap.
För alla inom den feministiska rörelsen som undrar vad som pågår: det är så här det känns att vinna. Den feministiska rörelsens arbete de senaste tio åren har lett till en feminism som är en så självklar referenspunkt i så stora grupper att den inte kommer att flytta på sig.
Hatet mot feminister på nätet är en desperat motreaktion.
Feminismen håller på att vinna kulturkriget.
Om det finns en bok som representerar dagens feminism så är det Chimamanda Ngozi Adichies ”Alla borde vara feminister”. Den nigerianska författarinnans 50 sidor långa manifest beskriver en feminism där både Beyoncé, Barack Obama och Sven Melander får plats. Det är denna bok som kommer att plockas fram på universiteten om 50 år för att representera denna period i feminismens historia.
Man kan tycka vad man vill om utvecklingen, den viktiga frågan är: hur för man feministisk politik i en tid när ”alla borde vara feminister”?
Hur går man från att feminismen är något som alla pratar om till konkret samhällsförändring?
Sverige ska få en jämställdhetsmyndighet, meddelade jämställdhetsminister Åsa Regnér i torsdags. Det är en bra idé. I Sverige har vi alltför länge varit förälskade i bilden av oss själva som det pappalediga landet vid den norra polcirkeln. Problemet är att världens mest ambitiösa familjepolitik inte automatiskt verkar översättas i världens mest jämställda land. Trots enorma investeringar i möjligheten att kombinera familj och barn är löneskillnaden mellan kvinnor och män i Sverige inte mindre än i jämförbara länder. Dessutom: ”På världens mest kvinnovänliga arbetsmarknad är cheferna män” som magasinet The Economist konstaterade. Den nya utredningen om föräldraförsäkringen som tillsattes av regeringen i februari kan därför bli intressant.
Det ojämna uttaget av föräldraförsäkringen är troligen en stor del av förklaringen till varför svenska kvinnor i 45-årsåldern tjänar mindre än män med samma ålder, utbildning och antal barn. Mammor är i genomsnitt hemma drygt 13 månader under ett barns första två år, pappor 3,5.
Det finns även en tydlig klassaspekt: Det är medelklassen som är föräldraledig allra mest. Garantidagarna med sina 180 kronor om dagen är mer eller mindre meningslösa för arbetarna.
De har helt enkelt inte råd att ta ut dem.
Visst är det fantastiskt att medelklasspar kan åka i väg tillsammans en månad och rulla barnvagn i Barcelona, Brooklyn eller Bangkok. Men delvis skattefinansierad familjesemester med relativt stora barn var emellertid aldrig föräldraförsäkringens huvudsyfte. När man börjar se artiklar i storstadspressen om att ”föräldraledigheten kan vara ett bra tillfälle att bo några månader utomlands” finns det anledning att se över systemet utifrån andra aspekter än enbart huruvida fler månader bör knytas till pappan.
Föräldraförsäkringens huvudpoäng bör vara att göra det möjligt att ta hand om ett barn när det barnet är riktigt litet. Vi vill att små barn ska få den omsorg de behöver, men vi vill också göra något åt det faktum att kvinnor automatiskt tvingas ta huvudansvar för hem och barn. Föräldraförsäkringen handlar emellertid också om kvinnohälsa vilket är lätt att glömma bort bland all pappapolitik och alla pappadebatter.
Kvinnor behöver hjälp, tid och stöd att återhämta sig efter förlossning och graviditet.
Utifrån detta perspektiv skulle den svenska föräldraförsäkringen tjäna på att delas upp i två. En försäkring som gör det möjligt att vara hemma med riktigt små barn och sedan någon annan typ av lösning för tid hemma med äldre barn.
Ingen mer pappaledighet med åttaåringar.
I den nya kortare föräldraförsäkringen för yngre barn skulle man sedan knyta fler månader till pappan (eller den andra föräldern) och därmed motverka utvecklingen där män främst är hemma med äldre barn och kvinnor tar den första tuffa tiden. Det är när barnen är riktigt små som mönstren för vem som gör vad i hemmet sätts: Mönster som påverkar kvinnors valmöjligheter, pensioner och löneutveckling hela livet.
Det finns även skäl att fundera över om den första månaden hemma ska göras till en gemensam månad. Det är då som bägge föräldrarna verkligen behöver vara lediga tillsammans. Inte minst för att kvinnor ska kunna läka och komma tillbaka fysiskt och psykiskt efter den svåra sak som är en förlossning.
Förhoppningsvis är regeringens utspel om en ny jämställdhetsmyndighet en signal om att inte bara feminismen, utan även den gamla hederliga jämställdhetspolitiken är tillbaka. Samhället har på bred front börjat köpa idén att ja, alla borde nog vara feminister, nu behöver vi feministiska reformer.
Feminismen är ju trots allt inte bara något att dansa till.