Sverige måste ta ansvar för IS-barnen
Lägren kan vara en tickande bomb
Det är snart två år SVT:s Sanna Klinghoffer och Niclas Berglund träffade svenska IS-fångar i kurdiska fångläger i Syrien. I intervjuerna bedyrade alla sin oskuld.
"Jag har inte gjort något brott", sa en av kvinnorna som hade två barn med sig till intervjun.
Kvinnan satt i lägret efter att frivilligt ha anslutit sig till ett av de värsta terrorvälden världen skådat. Ändå fanns det något omisskännligt svenskt över hennes övertygelse om att det svenska samhället på något sätt skulle ta ansvar.
Rättegång i Lund
I Lund pågår just nu rättegången mot en kvinna som 2014 tog med sig två barn för att resa till Syrien och ansluta sig till IS. Processen handlar om grov egenmäktighet med barn. I klartext betyder det att pappan inte kunnat träffa sina barn på sex år och att de fått växa upp i en miljö av våld, terror och förtryck.
Kvinnans försvar? Naivitet.
Om någon känner att en sådan person förbrukat sin rätt till samhället skydd är det inte konstigt. Ändå är den svenska passiviteten när det handlar om att få hem fångarna från lägren i Syrien orimlig, och det finns flera skäl.
Det första är naturligtvis barnen. De är oskyldiga offer som tvingats leva under förfärliga förhållanden. Ekot rapporterar i dag om dokument som visar att barn som nyligen återvänt upplevt brist på mat, flygbombningar och att syskon dött.
Har svikit sitt ansvar
Ansvaret är föräldrarnas, men det är ett ansvar de redan svikit.
FN:s flyktingexpert uppmanade häromdagen de nordiska regeringarna att ta hem kvinnor och barn från lägren. Där riskerar de ständigt våld, övergrepp och kränkningar.
Att inget göra kan påverka barnens mänskliga rättigheter, enligt FN.
Ändå handlar kanske Sveriges ansvar inte främst om svenska medborgare eller ens svenska barn som befinner sig i en utsatt situation. Vi har också skyldigheter gentemot de människor i Syrien - inte minst kurderna - som drabbats när svenskar anslutit sig till den organisation som terroriserat deras land.
Terrorideologin lever
Att IS för tillfället är besegrat är deras förtjänst. Nu tackar vi dem genom att lämna ett problem som skapats i vårt samhälle i deras händer.
Om sociala myndigheter och den svenska rättsapparaten bävar inför uppgiften att döma och återanpassa dessa människor, vad ska då de kurdiska myndigheterna känna?
Att rycka på axlarna och titta åt andra hållet är ett svek mot dem som betalat ett orimligt högt pris i kampen mot terrorn. Dessutom är det livsfarligt. IS är kanske besegrat, men inte organisationens hatbudskap. Lägren kan vara en tickande bomb av ny radikalisering.
Sverige måste öka ansträngningarna att åtminstone ta hem kvinnor och barn. Inte därför att den som valt att ansluta sig till IS förtjänar det, utan för att de vuxna ska kunna dömas. Och för att barnen ska få en chans att växa upp till något annat än nya terrorister.