Mejla

Sven-Eric Liedman

Var finns dagens folkliga fredsrörelse?

Klimat och fred går hand i hand

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Demonstration mot USA:s krigsföring i Vietnam.
Demonstration mot USA:s krigsföring i Vietnam.

LEDARE

Är det sömngångare som styr världen?

Med blind konsekvens är vi inne i en period av kapprustning av aldrig skådade dimensioner. Den gemytlige Peter Hultqvist plussar då och då på försvarsbudgeten med några nya miljarder. Hans röst hinner inte tystna förrän man hör Ulf Kristerssons ormlika väsande: Det räcker inte! Fler miljarder, fler, fler…

Den svenska upprustningen är bara ett blekt svar på den ryska. Och den ryska överträffas av den amerikanska, den kinesiska… Vi som betraktar dessa minutiösa förberedelser att utplåna oss alla tycks gripna av handlingsförlamning. Är denna vansinniga spiral allt för abstrakt för att vi ska kunna fatta?

Annat var det på 1980-talet. Då fanns det en vital fredsrörelse. Någon som minns den? Vi påminns om den på ett klokt och engagerat sätt genom Ingrid Raschs roman "Inte långt från Wannsee" som i år kom ut på förlaget Ekström & Garay. Ingrid Rasch är ingen ung debutant, hon är född 1943, och hon har bakom sig en lång karriär som folkhögskolerektor, producent för Tredje Rummet i Malmö och mycket annat. I den fredsrörelse som kulminerade på 1980-talet spelade hon en viktig roll. Rörelsens centrum var Västtyskland och dess främsta angreppsmål var de Pershing 2-robotar som president Reagan planerade att placera ut längs gränsen mot dåvarande östblocket. De skulle innebära att det slutgiltiga kärnvapenkriget skulle kunna utlösas bokstavligen blixtsnabbt.

Ingrid Rasch kom liksom huvudpersonen i romanen i nära kontakt med de ledande västtyskarna i proteströrelsen. Särskilt nära blev hennes vänskap med en kvinna vars bakgrund kan tyckas så långt från fredsarbete som tänkas kan. Hennes far ansvarade för de tyska krigsrustningarna under andra världskriget.

Det är samtalen mellan de båda kvinnorna som utgör berättelsens centrum. Rollerna i samtalen är givna. Mot den svenska pessimisten står den tyska optimisten. Svenskan är dystert övertygad om att undergången är nära, medan tyskan hela tiden är förvissad om att den slutliga katastrofen ska kunna undvikas.

När Sovjet faller och en period av nedrustning tycks stå för dörren triumferar tyskan: Det blev inget krig! Men hennes svenska vän kan hela tiden peka på nya, oroande hot mot världsfreden. Dessa tecken har som vi alla vet blivit fler och fler.
På sista tiden har de blivit katastrofalt många och stora.

Är det möjligt att i dag tänka sig en bred folklig rörelse som tar upp både klimatet, den biologiska mångfalden och freden? Det är tre områden där människan är i färd med att snabbare eller långsammare förstöra livet på det lilla klot som hon själv är oupplösligen knuten till.

Är vi mogna för en sådan rörelse?

Av: 

Sven-Eric Liedman

Publisert:

LÄS VIDARE

Döden i Srebrenica har inte lärt oss något

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Nobels fredspris

Peter Hultqvist

Andra världskriget