Kanske blev SD:s rasism för mycket för folk till slut
Upproret mot ”återvandring” visar att motstånd är möjligt
"Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men kanske är det slutet på början."
Den brittiske premiärministern Winston Churchill var återhållet nöjd i november 1942. Hans trupper hade besegrat nazisterna vid El Alamein i Nordafrika.
En av historiens viktigaste antifascistiska segrar. Men det var långt kvar, det visste Churchill.
På SS i Berlin satt samtidigt en av SD:s grundare, SS-Rottenführer Gustaf Ekström, och arbetade med propaganda mot ockuperade länder. En liten kugge i dödens maskineri.
När SD kom med sin vitbok nyligen visade det sig att trådarna från 30- och 40-talet leder rakt in i nutiden. Antisemitismen har hela tiden funnits där, liksom rasismen och de öppet fascistiska idealen.
En av dessa bärande idéer är att Sverige ska vara ett i allt väsentligt etniskt homogent land. Man ska ”bevara Sverige svenskt”.
Och vem som ska räknas som svensk? Ja, det vill Sverigedemokraterna få bestämma.
SD:s vision sträcker sig mycket längre än till att vara mot invandring. Eftersom ungefär var fjärde svensk har rötter i andra länder krävs även en omfattande utvandring.
Eller ”återvandring” som är det regeringsgodkända språkbruket.
Därför tillsatte Tidöpartierna tidigt en utredning om hur ”frivillig återvandring” ska gå till i praktiken. Den slutade i fiasko.
Regeringens egen utredare, nationalekonomen Joakim Ruist, sågade den bärande idén om ett höjt återvandringsbidrag. Även radikalt höjda bidrag skulle nästan inte ha någon effekt, var hans slutsats.
Tidöpartierna svarade med att ställa in Joakim Ruists pressträff då utredningen skulle presenteras och körde på i alla fall. Från första januari kan den som ”frivilligt återvandrar” få 350 000 kronor.
Detta är bakgrunden till nästa fiasko i frågan, som kom i veckan.
Alltihop började med att regeringens samordnare, Teresa Zetterblad, hörde av sig till landets kommuner och ville ha ett möte om hur man kan öka återvandringen.
”Tack, men nej tack.” svarade Roland Boman, kommunstyrelsens ordförande i Jokkmokk. Han kallade även regeringens politik ”osvensk”.
Det blev startskottet. Ytterligare nio kommuner i Norrbotten följde snabbt efter. Budkavlen går.
Växjö, Falkenberg, Olofström, Göteborg, Leksand, Malmö, Hjo, Linköping, Årjäng, Kristinehamn – och det bara fortsätter.
”Vi avstår dialog då vi tror att den blir fruktlös. Orsa kommun strävar efter att bli fler invånare”, svarar Orsa.
”Vi gör inte skillnad på Salabor”, säger Amanda Lindblad (S) i Sala
”Vi har många andra viktiga saker att fokusera på och det här är inte en viktig fråga för Lund”, säger Rasmus Törnblom (M) i Lund.
Sverigedemokraterna blev rasande. Partiets migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling gick till frontalangrepp mot det kommunala självstyret. Han hotade med att dra in statsbidragen.
”Jokkmokk är totalt beroende av stöd från staten. Varför ska staten hjälpa en kommun som uppenbarligen inte vill ha något samarbete?” skriver han på plattformen X.
Att Ludvig Aspling, som själv är från Stockholms län, försöker läxa upp Jokkmokk blir symboliskt. Vem är egentligen beroende av vem här?
Vårt lands framgångar vilar ytterst på gruvorna, skogen och vattenkraften. På jordbruksmark och fiskevatten långt från innekrogarna kring Stureplan.
Var tionde laddning Ludvig Aspling gör på sin smartphone kommer faktiskt från just Jokkmokk. Där ligger Sveriges effektmässigt största vattenkraftverk, Harsprånget.
Det kommunala självstyret är dessutom en central del av Regeringsformen, Sveriges viktigaste grundlag. Vilket SD uppenbarligen struntar i.
Sedan Tidöpartierna fick makten har motståndet mot deras reformer, även de mest auktoritära, varit ganska svagt. Oppositionen har inte gjort mycket väsen av sig och regeringen har till stor del lyckats kväsa kritik från det civila samhället genom minskade bidrag och hot om politiska repressalier.
Ett undantag var angiverilagen som fackföreningsrörelsen blåste till strid mot. Lagen urvattnades också rejält.
Frågan om ”återvandring” är liknande på det sättet att den kommer under huden på nästan alla svenskar. Det är din arbetskamrat Tidöpartierna vill ska utvandra, din granne, dina barns kompisar.
Frågan handlar inte om någon annan långt bort, den handlar om dig.
Alla inser även att det är ett brant sluttande plan. Först ”frivilligt” för att sedan bli allt mindre av fri vilja. Först några få personer för att sedan omfatta allt fler. SD:s syn på vem som är svensk har alltid grundats i rasism. Det handlar om din religion, om hudfärg, klädsel och kultur.
Kan en troende muslim någonsin bli svensk i SD:s ögon? Kan en jude eller same? Kan någon från Somalia?
Jag tror vi alla vet svaret.
På samma sätt som striden mot angiverilagen tror jag upproret mot ”återvandring” kan lyckas. Det visar också att motstånd är möjligt. Kanske har SD:s rasism blivit för mycket för folk till slut.
Många som röstade på Tidöpartierna ville nog minska invandringen, men utan att för den skull omfamna SD:s idéer om att en massa svenskar ska drivas att utvandra.
De kommunalråd som nu protesterar är inga radikaler. Men de måste få budgeten att gå ihop. De som vet vad det betyder att ha tomma hyreslägenheter och brist på personal i äldreomsorgen.
Det är samhällsbyggarnas uppror vi ser. Mot de som vill riva isär och polarisera.
”Vi gör inte skillnad på Salabor” är något alla borde kunna enas om. Finns det egentligen något svenskare?
Kanske är det början på slutet av SD:s totala makt över debatten. Eller i varje fall slutet av början.