På måndag vaknar vi till ett nytt Sverige
Världen tittar på med stora ögon
När Giorgia Meloni från partiet Italiens bröder, med rötter i nyfascismen, vann Italienska valet i slutet av september strömmade hyllningarna in från det högerradikala Europa.
”Ännu en seger för sunt förnuft” sa tyska Alternativ för Tyskland.
”Italienarna har, som Sverigedemokraterna före dem, beslutat sig för politisk förändring” slog man fast.
I Frankrike var Marine Le Pen lika glädjestrålande över att Italien valt en ”patriotisk” regering. Ryssland gladdes över att ”mer konstruktiva partier” nu tog över i Italien och både Ungerns Viktor Orban och Polens premiärminister Mateusz Morawiecki gratulerade.
Från övriga väst var det mer dämpat.
Så om man i svensk offentlig debatt spelar ner betydelsen av det som händer nu så uppfattar skådespelets centrala aktörer situationen helt annorlunda.
Europas högerradikala ytterkant vädrar morgonluft.
Nästa riktigt viktiga station på färden är det spanska valet 2023 då högerextrema Vox ser ut att gå bra. Sverigedemokraternas framgångar blev startskottet på vad de ser som ett Europeiskt segertåg med syftet att förändra Europa i grunden.
På måndag vaknar vi upp till nytt Sverige som sitter på det tåget.
I det öronbedövande dån av högerpropaganda som präglar svensk debatt finns det anledning att påminna om en sak: det finns ingenting normalt i det som sker just nu.
SD har rötterna i nazismen, Italiens bröder i fascismen. De idéer och rörelser som nu åter kliver in i Europeisk politik har vi sett förut.
Fram till nu har våra samhällen alltid ställt oss frågan hur dåtidens människor kunde vara så korkade att de släppte fram sådana här krafter till makten.
Nu vet vi.
”Så länge ondskan klär sig i uniform och kängor och skriker ut sitt hat, är ondskan inte så farlig. Det är när ondskan klär sig i kostym och lägger sig till med lånad vokabulär, som den är riktigt farlig. Att bli insläppt och bli tagen i hand är ondskans högsta önskan, ty väl inne och accepterad, kan den sprida sig som en smittsam epidemi.” skrev den numera bortgångne förintelseöverlevaren Emerich Roth i ett öppet brev till Moderatledaren Anna Kinberg Batra när hon 2017 öppnade dörren för SD.
Fem år senare är Jimmie Åkesson både insläppt och tagen på allvar. Vårt språk har anpassats till vad man får och inte får säga om partiet. Inom media breder en obehaglig självcensur ut sig. Och på nätet härjar SD:s stormtrupper mot minsta kritik.
Men det är inte slut i och med detta. Motstånd byggs underifrån och alla som vill kan bidra.
Det Emerich Roth kallade ”en smittsam epidemi” består till större delen av tystnad – din och min tystnad.
Därför är den första försvarslinjen att behålla sin förmåga att bli upprörd. Att inte anpassa sig till kraven på självcensur. Att inte tystna och inte hålla ”lite lägre profil” för att det annars blir ”dålig stämning”.
Vi ska hålla den försvarslinjen.
Det som händer nu är svensk och europeisk historia som skrivs, oavsett vad den nya regeringens taltrattar inom media försöker slå i människor.
Att göra motstånd lönar sig.
Alltid.