Det går inte att rädda ett EU som inte vill bli räddat

Folk är beredda att rösta på vem som helst som gör upp med välutbildade och kompetenta svikare

Vad har Matteo Salvinis, Marine Le Pens och Nigel Farages väljare gemensamt? Ilska.

Och vad är folk så himla arga på då? Baksmällan efter finanskrisen för tio år sedan.

Bekämpar budgetunderskott

Det skriver Financial Times redaktör Wolfgang Münchau i en kommentar inför Europaparlamensvalet om två veckor. Alla vet att nationalisterna, reaktionärerna, postfascisterna och stollehögern kommer rycka fram och dramatiskt förändra maktbalansen i Bryssel. Men ingen europeisk ledare som oroas över det är bredd att göra något åt det.

Efter krisen, när stålbadspolitiken rullades ut över Europa, försvann jobb, tillväxt och konkurrenskraft både här och där. Italien, Frankrike och Storbritannien lever i sviterna efter det där fortfarande. Klyftorna har ökat, produktiviteten och lönerna har stagnerat, och särskilt medelklassen har hamnat på efterkälken.

Över nästan hela kontinenten är det fortfarande religion att bekämpa budgetunderskott, betala av på statsskulden och hålla utgifterna nere, trots att stora offentliga investeringar behövs för att knäcka arbetslösheten, bygga bostäder, infrastruktur och skydda människor.

I Romfördraget – som lade grunden för EU-samarbetet – lovades Europas medborgare förbättrade levnads- och arbetsvillkor men de marknadsfundamentalister som styrt i årtionden har varit ointresserade.

Och nu är folk är beredda att rösta på vem som helst som lovar att göra upp med de välutbildade, kompetenta och faktabaserade människor som har svikit dem.

Innan jul lanserade stjärnekonomen Thomas Piketty och horder av andra akademiker och före detta politiker ett manifest för att rädda Europa från sig själv. Samlingen föreslår att en ny politisk församling – som till 80 procent består av politiker från de nationella parlamenten och till 20 procent av politiker från Europaparlamentet – ska upprättas.

Denna nya folkrepresentation ska ha rätt att driva in skatter och avgifter från de som tjänar mest, de som äger mest kapital, de som släpper ut mest koldioxid och multinationella bolag.

Finns det bättre idéer?

Pengarna som man samlar in – fyra gånger mer än EU:s budget – ska till häften gå till EU:s medlemsstater och till hälften gå till att forskning och utbildning och till att hantera klyftor, klimatförändringar och migrationsutmaningar.

Thomas Piketty

Man behöver förstås inte hålla med om allt Piketty och kompani föreslår. Är det verkligen nya institutioner som behövs?

Men de pekar på något fundamentalt: om Europas politiska etablissemang vill göra något åt extremismen så måste man göra något ordentligt för att komma åt orsakerna som gör att den växer fram. Är det något som har en bättre och mer genomgripande idé än Piketty?

Det är dags att vi får höra om den snart, annars är det nog bäst att göra sig redo på valförlust och sedan skylla allt på Ryssland eller Facebook.