Kjell-Olof Feldt var den bråkstake S förtjänade
Partiet måste vårda sina udda fåglar
Publicerad 2025-01-10 14.00
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
De senaste tolv månaderna har flera tongivande socialdemokrater gått ur tiden. Anna-Greta Leijon, Birgitta Dahl och nu i veckan – Kjell-Olof Feldt. Det är politiker som satt prägel på det moderna Sveriges framväxt. Och som var minst sagt kontroversiella på olika sätt, även inom det egna partiet.
De var kort sagt långt ifrån några dussinpolitiker.
Kjell-Olof Feldt avled i onsdags, 93 år gammal. Han hade en lång politisk karriär i Olof Palmes och Ingvar Carlssons regeringar. Framför allt var han tongivande inom den ekonomiska politiken, som handels-, löne- och finansminister.
Det var en enorm klassresa för en person som vuxit upp i ett arbetarhem i Västerbotten. Med en försupen far och en mor som senare blev ensamstående. ”Hon ville att jag skulle bli läkare för det var det finaste hon kunde tänka sig”, sa Kjell-Olof Feldt i SVT:s ”Min sanning” 2012.
Med åren kom hans mor att bli stolt över sonens vägval.
Kjell-Olof Feldt stakade ut det som senare har kommit att kallas för den tredje vägens socialdemokrati. Den som senare har förknippats med politiker som Bill Clinton och Tony Blair.
Det var en liberalisering av politiken, vars ambition var att balansera traditionell socialism och kapitalism. Den lade ett större ansvar på individen och tonade ned konflikten mellan arbete och kapital.
I stället för att ha en omfattande och helt statligt styrd välfärdsmodell, förespråkades reformer för att göra välfärden mer ”kostnadseffektiv”. Ofta genom privatisering eller partnerskap mellan offentlig och privat sektor.
Alltså den ekonomiska modell som dominerar västvärldens demokratier i dag, även i Sverige.
I backspegeln kan man väl säga att Kjell-Olof Feldt fick rätt, på så sätt att det blev som han förutspådde.
Men att få rätt är inte alltid detsamma som att ha rätt.
Det går med visst fog att påstå att Kjell-Olof Feldt bidrog till den högerkantring som Socialdemokraterna inledde under 1980-talet.
Hans omvittnade motstånd till löntagarfonderna var troligtvis början på slutet för hans politiska karriär. Även om han även på den punkten fick ”rätt”. Löntagarfonderna infördes 1984 och innebar att delar av företagens vinster skulle placeras i fonder som kontrollerades av fackföreningsrörelsen. Carl Bildts regering avskaffade dem 1992.
Längre än så nådde inte socialismen i Sverige, åtminstone inte under 1900-talet.
Avregleringen av kreditmarknaden fick Kjell-Olof Feldt också bära hundhuvudet för av historieskrivare. Bankernas utlåning till hushållen ökade och det ledde till rusande inflation och en svår finanskris. Det blev Sveriges första chockmöte med den fria marknaden.
Men reformerna har inte rullats tillbaka, politiken har bara blivit mer eller mindre skicklig på att hantera kriserna.
De som kände Kjell-Olof Feldt nämner ofta att han var frispråkig och inte väjde för konflikter. På så vis var han en udda fågel i det socialdemokratiska partiet som på gott och ont har samsyn som dygd.
Nu har den fågeln tystnat och nog kan det saknas socialdemokrater som vågar sjunga sin egen melodi idag.
Var är dagens välmenande bråkstakar i partiet?
