Tänka sig, politikerna lyssnade på våra böner
Jag grät av ilska när glaciären smälte
Vid den 78:e norra breddgraden såg jag de vita glaciärerna resa sig som pelare ur det svarta havet. Isen skiftade i vitt, grått och turkost. Havet var becksvart. Jag befann mig i naturens sixtinska kapell.
På väg att förvandlas till en ruin.
Ibland bröts den arktiska tystnaden av ett djupt dån. Det påminde om åska, men det var det inte. Det var ljudet från en glaciärer som kalvade och åts upp av det allt varmare havet.
Året var 2019 och jag stod på däck på Arctic Sunrise och kände den varma vinden mot min kind. Jag grät av ilska. På en plats som borde visa minusgrader, visade termometern plusgrader.
Det gjorde mig livrädd. Jag befann mig i Arktis för Greenpeaces räkning. Organisationen ville få omvärlden att bry sig om de kommande FN-förhandlingarna som skulle skapa världens största naturreservat – till havs. 2019 kände knappt någon till förhandlingarna och politiker kunde ducka ansvaret. Det skulle det bli ändring på nu.
Enligt forskningen var det givet: 30 procent av världshaven behövde skyddas till 2030 för att livet där i inte skulle kollapsa.
Något som inte är så kul, med tanke på att vartannat andetag du tar kommer från havet och att en miljard människor har fisk som sin främsta proteinkälla.
Jag hade läst att klimatkrisen går dubbelt så fort på polerna, så intellektuellt var jag medveten om förändringarna. Men att se dem i realtid var något annat. Det var att slänga ut hjärtat i ett hällregn av glödande småspikar.
När glaciär efter glaciär, som funnits i hundratusentals år, brister – då gör det ont.
Där och då kändes det som jag slängt ut mitt hjärta på öppen gata, redo att massakreras av satans snickare. Eller i detta fall långsamma politiker. Det tog nämligen en bra stund, och mycket lobbyism, innan dåvarande socialdemokratiska regering officiellt stod bakom havsskyddet.
Mina veckor i Arktis var bara en droppe i havet på en tjugo år lång kamp miljöorganisationer haft för att få det här avtalet i hamn. Att frågan ens var uppe för förhandling FN var bara det en vinst.
Sen min resa i Arktis har förhandlingarna fortsatt, år in och år ut. Hela tiden har man skjutit beslutet på framtiden.
Fram tills den 5 mars i år. Jag kunde jag knappt tro mina ögon när jag på söndagsmorgonen såg pushnotisen:
“FN-avtal om djuphavsskydd på plats”.
Fysiskt sett var jag hundratals mil från glaciärerna, men i sinnet kastades jag tillbaka till 2019. Mina ögon tårades. Det… gick?
Efter decenniers kamp lyssnade världens ledare. Till slut. Till slut gav de livet under ytan en chans.
Även om mycket arbete kvarstår för att världens största naturreservat ska bli så bra som det behöver vara, så har jag sedan den söndagen en ny känsla i bröstet.
Hopp.