Nu återuppstår vi tillsammans

Påskens handlar om att livet går vidare

Fältsjukhuset i Älvsjö

Ordet martyr får nog de flesta att tänka på religiös fundamentalism och kanske på islamistisk terror. Det är att underskatta begreppet.

Martyrskapet är antagligen en av mänsklighetens starkaste politiska symboler. Och den behöver inte ha med religion att göra. Motståndsmän som föll i kampen mot nazismen, kubanska revolutionärer och modiga demonstranter på Rangoons gator kan alla hyllas som föredömen i kampen för sin övertygelse.

Till och med en kinesisk läkare kan få del av martyrskapets kraft. När Li Wenliang i Wuhan blev ett av offren för det virus han varnat för skapade det en vrede som till och med fick de kinesiska myndigheterna att vackla.

Religiös språkdräkt

Samtidigt har politisk övertygelse genom historien ofta fått en religiös språkdräkt, och få livsåskådningar har varit mer politiska än den kristna. Eller mer upptagna av martyrskapet.

Hur ska man annars beskriva en religion som har en torterad man på ett kors som sin viktigaste symbol, och som firar sin kanske viktigaste högtid till minne av just den händelsen.

Det finns något ironiskt i att människor i Europa eller USA så ofta uttrycker en total oförståelse för krafterna bakom människors kamp i andra delar av världen.

Övertygelsens kraft

Därmed inte sagt att alla åsikter förtjänar respekt, men påsken skulle kunna vara en tid att försöka förstå övertygelsens kraft, och styrkan som finns i att ta de yttersta konsekvenserna av sina åsikter. Det är makt med förmågan att skapa historia, men också att riva ner den.

Att förstå är inte det samma som att acceptera, eller att hålla med. I verkligheten är martyrskapet alltid i grunden något destruktivt.

Kanske är det därför påskens viktigaste budskap ändå inte handlar om död eller att offra sig. Kärnan, det som gör påsken till något unikt, handlar om liv och återuppståndelse.

Symboliken känns igen

De flesta av oss har nog svårt att ta till oss den konkreta berättelsen, den om mannen som plågades, dog och begravdes men som på den tredje dagen återuppstod livs levande. Men symboliken kan vi känna igen.

Vi ser den i våren där livet återvänder. Vi ser den i det demokratiska samtalet som på något sätt fortsätter trots alla motsättningar.

Och vi ser den i ett samhälle som är på väg att resa sig efter ett år som kostat liv, fjärmat människor och fått oss att tvivla på framtiden. Ändå vet vi någonstans att det kommer att återuppstå. Att vi kommer att återuppstå tillsammans.