Mejla

Lina Stenberg

Tjafset om Vita havet missar målet

Ett namnbyte suddar inte bort rasismen

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Strukturell rasism försvinner inte bara för man tystar dem som pratar om den.
Foto: Jessica Gow/TT / TT NYHETSBYRÅN
Strukturell rasism försvinner inte bara för man tystar dem som pratar om den.

LEDARE

För tre år sedan arrangerades en elevutställning på Konstfack i Stockholm. Ett separatistiskt rasifierat konstkollektiv uppförde utställningen "Brown Island: Floating in a white sea".

Det hade varit spännande att se, tänker jag. Konst är ofta oöverträffat i att peka på samhällets ömma punkter. Att utmana gränser för det vi anser vara självklart. Och när det träffar rätt, ja då får det effekter.

Men när studenterna som förlängning av utställningen startade en namninsamling om byte av utställningshallens namn, "Vita havet", då slog det inte helt rätt.

Det är ju sällan den som startar en debatt som kan styra den. Och särskilt utifrån ett underläge, som ungdomarna i Brown Island.

För avsikten var aldrig att byta namn. Det var att lyfta den strukturella rasismen.

Turerna i Vita havet-gate är många. Men de nådde sin kokpunkt när Sara Kristoffersson, professor i designhistoria skrev att "Vita havet" alls inte har med rasism att göra. Och reaktionerna kom från både kollegor och skolans rektor Maria Lantz, där den sistnämnde menar att ett namnbyte kan bli av.

Sorgligt nog missar debatten målet. Som en konsekvens av samma rasistiska strukturer som konstkollektivet ville förändra, tänker jag.

Man gör det väldigt enkelt för sig när man reflexmässigt slår tillbaka med "här finns ingen rasism" eller "sluta överdriva".

Och när debatten nått borgerliga ledarsidor spårar det hela rejält.

Adam Cwejman, ledarskribent på GP, har läst samma bok som jag nyligen skrev om på ledarsidan, "Vit skörhet" av Robin DiAngelo. Men vi kommer fram till helt olika slutsatser. För medan jag får ont i magen när DiAngelo tydliggör vad vitas okunskap om rasism gör i att stänga dörrar för icke-vita blir Cwejman provocerad.

Därför gör det som sker på Konstfack honom också sur. Han kallar konstkollektivet rasaktivister. Menar att strukturell rasism är en konspirationsteori.

Men det hela är rätt tragiskt. För hur kan han inte se maktstrukturerna när han från sina höga hästar trycker ned ungdomarna i Brown Island djupt ner i skorna, precis som de som undertecknat SR-uppropet?

De som själva är i underläge och uppmärksammar rasismen, de gör fel. När Cwejman säger att rasism inte finns, då är det så och alla andra får rätta sig efter det.

Den som likt DiAngello påpekar skevheten förlöjligas.

Cwejmans riktiga problem är hans oförmåga att sätta sig in andras situation.

För man gör det väldigt enkelt för sig när man reflexmässigt slår tillbaka med "här finns ingen rasism" eller "sluta överdriva".

Då fortsätter man att lägga hela rasismens börda på dem som upplever den. Då undkommer man att ens för ett ögonblick reflektera över om det finns något hos en själv som kan förstå. Något som kan förändras.

Och här är pudelns kärna. För namnbytet är inte ens det viktiga. Det var tänkt att bli en språngbräda att diskutera antirasism och representation.

Så kan vi inte bara göra just det?

Att ta bort ord suddar ju inte bort rasismen.

Av: Lina Stenberg

Publicerad:

LÄS VIDARE

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.