Vem har dödat min son, frågar sig Tülün
När blev det upp till mammorna att jaga kriminella?
Tülün Tas får hjärtklappning och svårt att andas varje gång hon hör polishelikoptrar. Hon ringer runt och kollar att alla hon känner är okej. Så har det inte alltid varit, tidigare tänkte hon att det mest rörde andra.
Sedan blev hennes son Emirhan mördad.
I det första avsnittet P1-dokumentären ”Vi som dör” följer Ekots reporter Randi Mossige-Norheim mamma Tülün månaderna efter sonens bortgång. Emirhan var 18 år gammal. Hans vänner hade problem, blev gripna och släppta, men vad Tülün vet gjorde Emirhan aldrig något olagligt. De pratade mycket och han svarade alltid när hon ringde i telefon.
Men en kväll i januari tog det ovanligt lång tid för Emirhan att komma hem från gymmet. Mamma Tülün hörde motorljud, gick ut och såg att det var hennes bil som stod still med rusande motor. I dokumentären berättar hon att hon sprang fram och bankade på rutan för att få sonen att komma ut.
När hon först såg honom tänkte hon att han hade spillt saft över sig.
– Min son blev skjuten på min parkering. Jag, hans mamma, lyfte ut honom från bilen. Vem har dödat min son, frågar Tülün med tunga pauser mellan varje ord.
Ett par månader senare sätter polisen utredningen på paus. De kommer inte framåt längre. Enligt utredaren Lotta Thyni beror det framför allt på att inblandade eller vittnen inte pratar med polisen.
– Det i särklass största problemet är ju tystnadskulturen. Och det är ju någonting som vi alla i samhället bär ett ansvar i att jobba med, säger Thyni till Ekot.
Valrörelsen handlade om gängkriminaliteten, anonyma vittnen, avlyssningar och högre straff. Men sanningen är nog att ingen vet hur man bryter mönstret, stoppar det dödliga våldet och får folk att börja prata.
Tystnadskulturen kommer ur rädsla och misstro till myndigheterna, sa Anna Jonsson, utredare på Brottsförebyggande rådet, i en intervju med TT för ett år sedan. De som har information om morden är rädda att bli utsatta för hämndaktioner. Det kan också vara en fråga om status, att inte tjalla till polisen. Eller handla om lojalitet.
I stället för att gå till polisen, löser gängen sina egna problem.
Nu har Tülün börjat gräva i sonens död på egen hand. Hon letar upp folk med kontakter i den kriminella världen och ber dem ta reda på vem som mördade hennes son. Hon är inte rädd för egen del, varken för våld eller att få höra svåra svar.
När Emirhan skulle ha tagit studenten är vännerna och familjen på plats utanför gymnasiet. Hans lillasyster får ha på sig den för stora mössan och hänga presenterna runt halsen. Efteråt åker de till hans grav, där Tülün läser upp hans slutbetyg.
Polisen säger att de gjort allt de kan. Men en mamma ska inte behöva jaga sin sons mördare ensam. När en 18-åring blir skjuten är det hela samhällets ansvar.