Tv-tittarnas dröm är ett hus av Gert Wingårdh
Skuggsamhället har förändrat oss alla
Årets säsong av SVT:s mest storslagna livsstilsprogram går mot sitt slut. Veckans avsnitt av Husdrömmar är det näst sista i år.
Produktionen är antagligen inte speciellt dyr, men programidén har extra allt. Stjärnarkitekten Gert Wingårdh och programledaren Anne Lundberg, fynd på second hand och miljonbudgetar som spricker. Massor av god smak och kreativitet.
Även om SVT varje år tar med några som vill bygga smått, billigt eller med sina egna händer är Husdrömmar framför allt en uppvisning i konsumtion och stora lån. Man kan tycka att det ligger lite illa i tiden, när människor tvingas jaga extrapriser och räntorna skenar.
Jag inser att det här skulle kunna bli en text om bostaden som handelsvara, vår strävan efter kulturella markörer och hur svenska folket blev ett av världens mest skuldsatta. Men det är inte det jag tänkt skriva om.
I stället är det något som oftast finns nära tv-bildens kant som får mig att fundera. Namnlösa och oftast också röstlösa kan vi ana dem, de arbetare som gör det mesta av jobbet för att förverkliga arkitekter och husägares drömmar.
Husdrömmar är inte ett program som gömmer undan människorna bakom byggen och renoveringar. Förmännen berättar om utmaningar och blir ordentligt presenterade. Chefen på det snickeri som platsbygger köket också. Till och med de anställda på sågen som levererar det där alldeles speciella plankorna får en namnskylt.
Hamrandet och kånkandet för att förverkliga någon annans dröm
Men alltså inte arbetarna som finns i lägenheten eller huset. Hör man dem någon gång säga något är det nästan alltid på bruten engelska. Förmodligen kommer de från Polen, Baltikum eller något land där lönerna är ännu lägre.
I en scen fångar kameran arbetslaget mitt i en rast. Alla ser mest generade ut. Jag förstår dem.
För några år sedan gav journalisten Elinor Thorp ut boken ”Vi, skuggorna”. Där ger hon en bild av den svenska arbetsmarknaden som ganska få vill kännas vid. Rättslösa människor som utnyttjas under arbetsdagen, tvingas leva under omänskliga förhållanden och inte sällan till slut luras på lönen.
Papperslösa som inte vågar gå till sjukhus när de skadas, personer som lockats till vårt land på falska grunder. Människor som finns mitt ibland oss och får saker att fungera, men som vi inte ser. Som skuggor.
Jag har naturligtvis ingen aning om arbetsvillkoren på de byggen som skildras i Husdrömmar. Jag utgår ifrån att tillstånd och papper är i ordning. Förhoppningsvis ligger lönerna på kollektivavtalets nivå och jag hoppas att arbetsmiljön är så säker som vi vill att den ska vara.
Ändå är det något med just den där namnlösa skuggtillvaron. Hamrandet och kånkandet för att förverkliga någon annans dröm som pågår längst ut i bildens kant. Människorna vi väljer att inte se.
Jag undrar vad skuggsamhället gör med oss.