När judar ställs mot muslimer är vi illa ute

Fredsring. I lördags samlades mer än 1 000 människor vid Oslos synagoga och bildade en fredsring. Initiativet togs av unga muslimer i Norge efter den senaste tidens attacker mot judar runtom i Europa.

24 FEBRUARI 2015. Antisemitism

I Aftonbladet återgavs i förra veckan samtalet mellan en mamma och en femårig pojke som undrade varför det stod tungt beväpnade poliser utanför hans förskola.

”Varför har de såna stora gevär?”, frågade barnet.

Vad svarar man på det som förälder?

Pojken går på en judisk förskola i Stockholm.

Där finns alltid bevakning. Just nu extra mycket, efter terrordåden i Paris och Köpenhamn. I Paris dog fyra människor i en kosherbutik, i Köpenhamn en frivillig vakt utanför synagogan.

Tanken på vad som hade hänt om terroristen tagit sig in till den konfirmationsfest, bat mitzvah, som pågick där inne håller mig vaken om nätterna.

Även i Sverige växer oron. Vittnesmålen är många om att judar funderar över sin framtid i vårt land.

På denna rädsla måste vi självklart reagera. Entydigt och gemensamt.

Som DN:s chefredaktör Peter Wolodarski skrev i en krönika i söndags:

”I utsatta situationer är omgivningens reaktioner ofta avgörande. De kan utgöra skillnaden mellan uppgivenhet och hopp.”

En femårig pojke som undrar över varför han behöver skyddas till livet.

Till detta måste vi skapa motvikter.

I en krönika i Aftonbladet i söndags väljer tidningens profilerade kolumnist Jan Guillou att göra tvärtom.

I stället för att solidarisera sig med rädslan hos de utsatta, väljer han att ifrågasätta den som lögnaktig och ironisera över den.

I stället för att bry oss om hatet mot judar, menar han, bör vi fokusera på hatet mot muslimer eftersom det är mycket mer utbrett.

Detta ” i stället” är det riktigt farliga med Guillous text.

Vi lever i en tid av ökande polarisering och konflikt. Där det finns starka tendenser att ställa grupper mot varandra.

Att peka ut judar eller muslimer som bärare av åsikter eller av ansvar.

Inom vänstern förs ibland antisemitiska tankefigurer vidare under flagg av Israelkritik. Inom högern har många uppenbart problem med att reagera lika starkt på islamofoba tankefigurer som hat mot judar.

Kollektiv skuld delas frikostigt ut.

Vi får inte låna oss till något av detta. Vår anti­rasism måste vara konsekvent.

Det Guillou gör är att be oss välja. Anser man att det finns ett utbrett hat mot muslimer i Sverige kan man inte samtidigt oroa sig för växande antisemitism.

Problemet är att förlorarna i en sådan ekvation i första hand är de grupper som själva är utsatta för rasism.

Som Per T Ohlsson skrev i Sydsvenskan i helgen: ”när judar är rädda har alla anledning att vara det”.

I förlängningen blir vi alla förlorare. Hatnivåer drivs upp just när vi borde stå samman och vägra låta konflikten stegras.

I ett solidariskt samhälle ser vi med empati och förståelse på varandra, och särskilt på de som lever i utsatthet. Rädda judar. Skrämda muslimer.

Kanske kom det bästa svaret på Guillous konfliktsökande redan förra året. Då skrev den antirasistiska aktivisten Bilan Osman en lång text i Svenska kommittén mot antisemitisms nyhetsbrev. Den innehöll bland annat följande:

”Verkligheten är att just nu, någonstans, står en muslimsk syster och frågar sig själv om det är värt att på grund av hatet, sätta på sig slöjan i dag. Och just nu, någonstans, har en judisk broder lämnat kippan i hallen och gått ut i hopp om att han den här dagen ska få slippa glåpord. Det minsta vi kan göra är att inte bagatellisera deras utsatthet.”

Så låter konsekvent antirasism.

Detta är rösten vi behöver lyssna på nu.

Och själva försöka vara.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.