Välfärdsarbetare ska inte hålla tyst
I Sverige har anställda i stat, kommun och landsting ett särskilt skydd för sin rätt att berätta om missförhållanden på jobbet. Vi talar om meddelarskydd. Det är till exempel förbjudet för chefer i offentlig verksamhet att leta efter källan till det som skrivs i tidningar.
Det finns goda skäl för att just offentligt anställda ska ha ett extra skydd för sin rätt att berätta.
Gemensamma pengar
För det första handlar det ju om våra gemensamma pengar. När de missbrukas, som när landstinget i Stockholm handlar stödstrumpor för 6 000 kronor paret, är det viktigt att det uppmärksammas. Vi har rätt att få veta hur skatterna används.
För det andra är offentlig verksamhet ofta direkt livsavgörande för människor. Det kan handla om myndighetsutövning, som i asylprocesser, eller om välfärd.
Snart sagt varenda vårdskandal och många korruptionsaffärer som avslöjats de senaste åren har byggt på att anställda i verksamheten har vittnat, öppet eller anonymt.
Goda argument, som sagt.
Samma argument
Och precis samma argument gäller faktiskt privat välfärdsverksamhet. Friskolor och privata vårdhem lever till hundra procent på skattemedel, och risken för missförhållanden blir verkligen inte mindre för att verksamheten har en privat ägare.
Ändå har reglerna varit olika. Det lagstadgade skyddet som offentligt anställda har gäller inte i privata företag, även om de gör precis samma sak som kommunen.
Det finns välfärdsföretag som infört ett slags frivillig meddelarfrihet, men det är faktiskt inte det samma som ett lagstadgat skydd. Att privata företag i välfärdssektorn nu protesterar understryker bara behovet av nya regler.
Bristen på öppenhet är bara ännu ett exempel på ett problem som privatiseringen av välfärden fört med sig.
När regeringen nu lägger ett förslag om att utvidga meddelarskyddet till privata verksamheter som driver välfärdsverksamhet och som lever på skattepengar är det hög tid.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.