Regeringen tänker som neandertalare

För att krossa gängvåldet måste Damberg begripa det

Inrikesminister Damberg har varit i farten igen. Gängvåldet är i skottgluggen. Inte nog med att han ska plocka bilar, klockor och guldkedjor av folk, nu vill han även avlyssna dem och bryta sig in i deras hem utan brottsmisstanke.
Det skulle inte sluta väl. För det första vore det både rättsosäkert och integritetskränkande. För det andra verkar Mikael Damberg ha glömt vår historia.

Ungefär 50 000 år innan Damberg kallade till presskonferens hade vi sällskap på jorden, bland annat av neandertalare. Neandertalarna dog ut, men inte för att de var dumma. Tvärt om verkar de ha haft större hjärnor och varit både starkare och modigare än vårt eget släkte. Vårt övertag? Vi hjälptes åt.

I boken ”I grunden god” (Natur & kultur, 2020) jobbar sig Rutger Bregman igenom mänsklighetens historia för att landa i slutsatsen att människan är – just det – i grunden god och samarbetsvillig. Hans slutsatser är särskilt relevanta för politiker som vill motarbeta gängvåldet.

Efter världskrigen gjordes undersökningar som visade att de allra flesta soldater aldrig sköt ihjäl en annan människa. Människorna gjorde allt de kunde för att slippa döda varandra – fortsatte ladda om i all evighet, sköt upp i luften ovanför motståndarna i stället för mot dem. Av de som dog i krigen var det bara tio procent som blev dödade på nära håll. Resten strök med i explosioner, trampade på minor eller skadades under flygattacker.

Människan är samarbetsvillig och inte särskilt våldsam till naturen

Människan är samarbetsvillig och inte särskilt våldsam till naturen. Så varför går vi med i kriminella gäng? Svaret ligger även det vår sociala natur. De som väl avfyrade sina vapen under världskrigen motiverade det i efterhand med kamratskap – de försökte rädda sin grupp. De flesta IS-resenärer rekryteras av kompisar eller familj. Terrorister genomför ofta sina attentat tillsammans med släktingar eller nära vänner.

Radikalisering sker nästan alltid i grupp. Ideologin är inte det viktiga – tillhörigheten är det. Det bör också avspeglas i politiska åtgärder för att minska gängvåldet. Preventivt måste vi se till att grupper formas i andra sammanhang än kriminella gäng. Visa ungdomar i riskzonen att samhället tror på dem. Även det akuta arbetet måste ha psykologin i åtanke och erbjuda vägar ut ur våldet, snarare än att avskärma grupperna ytterligare.

Mikael Damberg är inte ensam om sin hårda attityd. De flesta partiledare låter likadant. De är inte intresserade av att förstå gängen – de ska knäcka dem. Men det går inte att knäcka något man knappt begriper.

En stark neandertalare hade säkert tyckt om Dambergs sätt att ta itu med gängkriminaliteten, men så dog de också ut.